Stenvurm ger stenrum?

Domkyrkoplatsen – ett och ett halvt år senare

Kulturnatt i Lund – aktiviteter i hela sta'n, människor som myllrar och är på väg från det ena till det andra, eller i motsatt riktning. Väldoftande matos från Stortorgets olika matstånd, konsert från Stadshallen tak, scener och aktiviteter på Mårtenstorget och öppet i var och varannan lokal. 

Den "nya piazzan” framför Domkyrkan var dock tom och öde, förutom de människor som passerade på väg till  något annat; samt några som dröjde sig kvar på bänken utmed Domkyrkans fasad, i den  ljumma kvällen. 

”Jag har skapat ramen. Vad som ska hända där framöver vet jag inte. Platsen ska utvecklas över tiden. Lundaborna har fått en ny piazza som de ska vara med om att utforma.” säger Charlotte Lund, landskapsarkitekt, i Sydsvenskan, i sam-band med färdigställ-andet den 15 april 2012. Utforma den, hur då? Ge den mer inne-håll? Kulturnatten lyckades inte fylla denna nästan 2000 m² stora stenlagda yta. Och inte heller de vardagar då jag då och då passerar förbi. Hur tänkte sig de som var inblandade i planeringen att lundaborna skulle kunna utforma och utveckla platsen? Någon idé måste de ju ha haft? 

Före ombyggnaden var den stenbelagda ytan bara hälften så stor. Andra halvan upptogs av gräsmatta, upptrampade respektive stensatta gångar och Lunds mest berömda syrenbuskage. Berömt eftersom buskarna blommade rekordtidigt på våren; och eftersom det trots stora protester, flyttades i samband med ombyggnaden. Vårens första verkliga värme brukade locka till sig studenter och ungdomar som satt och hängde och njöt på den lilla gräsmattan. I syrenbuskagen klängde barn. Vid minsta sol samlas människor på bänken invid Domkyrkans solstekta söderfasad. Och de gör de än, men det andra folklivet är borta. Visst sitter de ibland människor i skuggan på bänkarna vid sidan av Domkyrkoforum, när de söker svalka. De nyplanterade, fortfarande spinkiga magnoliorna kommer att växa till sig. Den bubblande fontänen framför entrén lockar säkert till sig en del barn, precis som den framför Konsthallen. Men särskilt inbjudande är det inte. Platsen är helt enkelt för stor, för öppen, för folktom och med alltför mycket sten.

 Domkyrkoplatsen hade kunnat utformas på många annorlunda sätt. Till exempel kan man jämföra med andra, europeiska katedraler och se vad man hittar där: Trappor att sitta på; fontäner att leka vid eller lyssna till och låta sig svalkas av; duvor att mata eller jaga; grönska i form av träd, buskar, gräs och blommor. I varmare klimat fyller dessutom en stor öppen yta en extra funktion genom att släppa in och låta vinden fara fram och ge svalka i en kvalmig stadsmiljö. Ett behov som sällan uppstår i Lund. Även traditionen att bygga städer med raka gator och fyrkantiga kvarter tillkom för att ge maximal skugga och svalka i det heta medelhavsklimatet, i Grekland under antiken.

Nu finns det inget större behov av trappor runt Lunds domkyrka eller Domkyrkoforum. Men man kanske hade kunnat bygga trappformade sittplatser, som även gick att leka och klättra på. Mer vatten hade också kunnat bidra till liv, både i form av stilla vattenspeglar, som speglar himlen, eller som rinnande vatten. Lunds få duvor verkar främst hålla till på Mårtenstorget. En duvmats-automat hade kanske kunnat locka dem till Domkyrkan och gett platsen traditionella och livliga hang-arounds. Och så då grönska, som är det som människor så ofta värdesätter i städer. Nya, stora planteringskärl finns här gott om plats för. De gamla syrenerna togs bort för att ge en fri siktlinje mot Klosterkyrkan. En idé som är bättre i teorin, på pappret, än i verkligheten. Om de hade fått stå kvar hade det kunnat bilda en mjuk övergång från gammalt till nytt och samtidigt gett lite vindskydd. För lä för  vinden är något som behövs i Lund, och vackrast blir det med grönskande vindskydd. 

Det hade kunnat vara så mycket bättre, vackrare och så mycket mer inbjudande än detta sterila stentorg med en ensam Henric Schartau på sin sockel. Jag förstår mig överhuvudtaget inte på denna förkärlek för stenbelagda ytor, som planerare tycks odla. Undehållsfritt – javisst, det är så klart ett stentungt argument. På 60- och 70-talet löste man det på ett annat sätt, åtminstone på skolgårdar, nämligen med asfalt. En ”stenöken” är inte så mycket bättre det än en asfaltöken. 

Ett annat exempel på denna stenläggningsvurm är den öppna platsen bakom Stadsparkscafét. Återigen en stor, öppen stensatt yta – som ett torg i ingenstans. Dock finns här betydligt mer "inredning": stora krukor med växter, konstnärlig utsmyckning i form av en samling högresta metallstänglar, och bänkar. Frågan är vem som ska sitta på dessa bänkar, när man i stället kan sitta på en bänk i Stadsparkens lummiga grönska mindre än 100 m bort? Omringad av gator, järnväg och p-hus känns platsen synnerligen malplacerad. Det hade varit bättre att låta de gamla odlingslotterna finnas kvar.  

Till Domkyrkoplatsen har det tillkommit visst nytt innehåll: Ett antal flyttbara pallar, små betongkuber prydda med korta religiösa meningar eller visdomsord. (Symptomatiskt nog stod de flesta intill Domkyrkans söderfasad när jag var där.) Det är ett bra tillskott. Men det är inte tillräckligt. Därför upprepar jag frågan: Hur tänkte sig planerarna att platsen skulle användas? Knappast att ligga öde, och inte enbart för pilgrimsvandrar, väl?

Precis som en levande stad, kräver en levande plats folkliv. Folklivet finns ju runt omkring men om det ska bli något liv just här måste man få människor att söka sig hit, att stanna upp och dröja sig kvar en stund.Förutom de som njuter av solen på Domkyrkans bänk. Det borde ha funnits idéer till utveckling redan då platsen planerades. Liksom ett vitt ark, är en tom plats inte särskilt inspirerande. Varken om det ska fyllas med linjer och färg eller med folkliv. Inte ens för lundaborna.