onsdag 25 september 2013

Från ”24 spaces – en kakofoni”: Frida Klingberg


Konst på hembesök
För en tid sedan fick jag alla mina fönster putsade, insidan, utsidan och i mellan rutorna. Det är något jag inte är van vid; och det är en väldig lyx när man har ett gammalt hus med många fönster och är ensam fönsterputsare. För detta kan jag tacka konstnären Frida Klingberg. Jag hade den stora förmånen att kunna skriv upp mig på hennes fönsterputsarlista, som var en del av utställningen ”24 Spaces – en kakofoni” på Malmö Konsthall i somras. På listan fick man även uppge om man önskade erhålla fönsterputsning som en gåva från Frida, betala för arbetet (100 kr per timme + moms); eller betala ett par tusen kronor (dessvärre kommer jag inte ihåg den exakta summan) för konstverket ”fönsterputsning”. Jag valde att betala det som arbete.

Jag tecknade mig för fönsterputsning redan på vernissagen i maj, och jag var inte alls säker på att jag skulle bli utvald. Därför blev jag glatt överraskad när Frida kontaktade mig. Självklart var jag nyfiken på hur hon hade kommit på idén till att ha fönsterputsning som en del av sin konstnärliga verksamhet, samt vilka tankar som låg bakom verket.

Frida berättade att hon har ett speciellt förhållande till fönster sedan hon en gång renoverade fönstren på ett gammalt torp. Jag håller med henne helt och hållet, fönster är speciella. För mig är de husets viktigaste enskilda detalj – husets ögon. Fönster hör också ihop med ljus, vilket intresserar Frida som från början utbildade sig till fotograf. Idén till fönsterputsningen fick hon då hon skulle delta i en utställning där de utställda verken skulle vara gratis. Att Frida då nyligen hade börjat intressera sig för performance, samt att Rut-avdragen debatterades bidrog även det till projektidén. Efter det har hon putsat fönster i Stockholm, Göteborg och nu senast i Malmö. Hon har också testat olika varianter på erbjudandet, t.ex. att begränsa erbjudandet till två gåvo-putsningar, två för timarvoden och två till konstverkspris.

Det finns flera intressanta aspekter att koppla till fönsterputsar-projektet. Kanske först och främst som ett ifrågasättande av konstbegreppet. Är detta konst, kan fönsterputsning vara konst? Ja, absolut. Det är inte bara handlingen eller objektet i sig som avgör om något är konst eller inte utan avsikten och/eller tankarna bakom handlingen eller objektet. Fridas syfte är inte främst att fixa rena fönster utan att sätta igång tankar, ställa frågor och ifrågasätta förhållanden. De renputsade fönstren är snarare ett medel än ett mål, även om en del av resultatet av hennes konstnärliga verksamhet blir rena fönster. Konstbegreppet är en knepig fråga och det är ju också därför som det ständigt diskuteras. Precis som samhället och världen i stort utvecklas, utvecklas konsten och därmed konstbegreppet. Konst som det idag betalas mångmiljonbelopp för, hade för 200 år sedan i det närmaste betraktats som värdelös. På samma sätt som en bil utan dragdjur för 200 år sedan hade haft ett ring värde och ansetts vara konstig och obegriplig, kanske till och med farlig. Dåtidens konsthandlare hade inte mer rätt eller fel än vad dagens konsthandlare har. Det resonemanget visar är att allt ständigt förändras och utvecklas.

Frida berättade om några av sina tankar bakom projektet. En av hennes tankar rör hur en framgångfull konstnär definieras. En vanlig definition är att en framgångsrik konstnär är den som säljer och som kan leva på sin konst. Men detta säger egentligen mer om konstmarknaden än om konstnärens skicklighet och kvaliteten på hens konst. Frida säljer bra av sin fönsterputsarprojekt. Innebär det därmed att hon är en framgångsrik konstnär?

En annan spännande aspekt är detta med det fria valet, att man själv får välja om och hur mycket man ska betala för putsningen. Det som i förstone verkar oerhört fördelaktigt, att få fönsterputsningen som gåva är inte fullt så enkelt som det kan verka. Det som komplicerar gåvan är detta med tacksamhetsskuld. Frida berättar att hon har varit och putsat fönster hos personer, som har valt gåvo-alternativet, och som efteråt har velat bjuda henne på middag. Att vara gästfri och bjuda på mat var ett sätt att hantera eller försöka undkomma en del av tacksamhetsskulden.

Oväntade gåvor, gratisprylar och tacksamhetsskuld är något som Richard Wahlund, professor i Företagsekonomi, talade om i ett inslag i radioprogramet ”Plånboken” (SVR P1 den 21 augusti). Han talade även om de starka normer som styr vår reaktion på gåvor. Som ett exempel berättade han om Hare Krishnas misslyckade försök att sälja CD-skivor till amerikanska affärsresenärer. Men då de i stället började dela ut blommor till flygpassagerarna vid gaten, fick de plötsligt sälja skivor till samma resenärer utanför ankomsthallen. Det finns en stark norm att återgälda gåvor och det fria valet är inte så fritt som det kan verka.

Frida Klingbergs fönsterputsning gjorde underverk med mina fönster. De blev väldigt fina och hela huset blev vackert, tack vare ljuset och glansen i fönsterglaset. De rena fönstren släpper in ljus och omvärlden i huset och släpper ut en del av min inomhusvärld och mitt ljus, när det är mörkt. Fridas besök kastade även ett nytt ljus över detta med gåvor och tacksamhetsskuld, samt det så ofta skenbart fria valet.


Radioprogrammet Plånboken som jag refererar till i texten:

lördag 21 september 2013

Sound for Mass Destruction


Ett försök till kortfattad rapport

Lördagen den 14 september, Skånes Konstförening. Sound for Mass Destruction är nummer fem i deras serie ”Nio föreställningar”. På scen Anne Pajunen och ”Sönderbygd”, alias Olle Huge och Michael Idehall. Samt ett mindre miniatyrsamhälle med vattentorn, en fabrik med hög skorsten och diverse andra byggnader uppbyggda av kex, knäckebröd, träpinnar, papper m m,.

Kraftfull sång hörs från en dold Pajunen. Långsamt börjar hon framträda. Först som en svag skugga bakom en tunn pappersvägg, därefter mer och mer synlig då hon klipper sig ut genom det tunna, vita pappret. Så börjar hon vandra runt det lilla samhällets byggnader, gruppvis samlade på provisoriska bord av masonitskivor uppallade på bockar och dylikt. Acappella-sången är magnifik, likaså Pajunens kostym: Stor, vit lockperuk full av häckande fasaner, överdådig kråsskjorta, vita strumpor och en svart kjol med många praktiska fickor för olika verktyg, gjord av ett par arbetsbyxor omsydda till kjol.

Så ger hon sig i kast med rivningsarbetet. Hon angriper den ena husgruppen efter den andra och får bordsskivorna att vibrera med hjälp sin sång och den elektroniska utrustning som skapas vibrationerna. Konstruktionerna är oväntat hållbara och det krävs många decibel för att få dem att rasa ihop. Effekten är storslagen; en låg baston mullrar i bakgrunden, i skenet av smålampor, spot'ar och direktprojektioner sprutar fabrikens skorsten rök, Pajunen svingar sin hammare och låter sin starka stämma ljuda, kexbyggnader brakar samman...

Jag har sett Anne Pajunen förut och uppskattar hennes "barockeri-stil" och experimenterande med traditionell musik. Se ”Anne Pajunen – med stillsam rastlöshet” http://konstasant-bloggen.blogspot.se/2012/06/ljud-och-ljus-rorelse-och-rytm.html. I lördagens föreställning leker hon med den högkulturella operans traditionstyngda schabloner. Här i Sound for Mass Destruction är hon en lekfull men mäktig blandning av Mozarts Stenjätte i Don Giovanni, och Strauss' Rosenkavaljer. Och dräktens mischmasch av traditionella kvinnliga och manliga plagg och accesoarer gör Pajunen till en tvekönad rokoko-dragqueen /dragking. Detta är en föreställning som är humoristisk, seriös, begåvad och mycket underhållande! 


(c) Foto: Michael Rosenberg