fredag 25 januari 2013

Blicken och ytan


Om Marina Abramovic och The Artist is present
I våras var jag med om en mycket märklig händelse. En äldre kvinna stoppade mig på gatan och frågade efter vägen. Jag svarade så gott jag kunde, men hon dröjde sig kvar och fortsatte prata med mig. Så började hon beskriva mig och mitt liv – hon läste mig. (Efter en tag framkom det att hon ville att jag skulle besöka henne så att hon kunde lägga en stjärna åt mig, vilket jag inte var intresserad av.) Att på detta sätt oväntat bli sedd av en okänd människa, som inte bara såg till mitt yttre utan beskrev mitt liv och mina erfarenheter, var inte bara mycket märkligt utan också väldigt drabbande. Det berörde mig oväntat djupt att få mitt liv betraktat ”utifrån” av en främling.

I augusti 2012 visade SVT en dokumentär om Marina Abramovic och hennes utställning på MOMA i New York, The artist is present. Som en del av utställningen fick besökarna möjlighet att träffa konstnären själv, som var på plats under hela utställningen, under strikt begränsade former. En åt gången fick besökarna placera sig på en stol mittemot den sittande Marina Abramovic och möta henne i hennes blick. Ingen kommunikation, utom ögonkontakten, eller beröring var tillåten. Inga ljud hördes i salen förutom ett dämpat sorl från den ändlösa raden av köande besökare, vakternas lågmälda instruktioner och skrapet från besöksstolen. Varje besökare fick ett antal minuters tid tillsammans med Marina Abramovic. Jag vet inte hur länge men om jag ska gissa utifrån filmen rörde det sig om mellan fem och tio minuter. I nära tre månader, sex dagar i veckan, sju timmar om dagen satt Marina Abramovic på sin stol, djupt koncentrerad och närvarande, och mötte besökarna; timme efter timme utan att lämna stolen. En såväl fysiks som psykisk prövning och ett stort prov på uthållighet. Det är ofta så hon arbetar i sin performancekonst. Hon använder och utsätter sin kropp för prövningar som få människor hade gjort frivilligt.


Och publiken kom, köade i timtal, och återvände gång efter gång. Vissa av dem besökte Marina Abramovic ända upp till 20 gånger. Det måste uppenbarligen ha varit något mycket speciellt med detta tysta möte som hade en så stark dragningskraft på konstpubliken. I vardagen är tigande ofta något som kan kännas besvärande. I Marina Abramovic's performance var samtal tvärtom förbjudet. Vårt vanligaste sätt att kommunicera ersattes av ihållande ögonkontakt och konstnärens koncentrerade närvaro.

Man säger ibland att ögonen är själens spegel. Ögonkontakt är den första och kanske viktigaste kommunikation ett spädbarn lär sig, och är fundamentalt för människan som social varelse. Men ögonkontakt är även en stark signal i ett bredare perspektiv. Det onda ögat, hur man kan få en person att känna sig obehaglig till mods bara genom att spänna ögonen i dem. Rovdjurets intensiva stirrande på bytesdjuret; för att välja ut och lära känna dess svaghet – och välja rätt ögonblick för angrepp. I detta perspektiv blir scenskräck snarare något sunt och naturligt; som ett inbyggt larm som drar igång adrenalinet när en grupp individers ögon, t.ex. en vargflock, koncentrerat följer varje steg och minsta rörelse.

Vad var det besökarna upplevde där på stolen mitt emot Marina Abramovic? Det var så klart olika för olika personer, men dokumentären visade att det för vissa var en mycket stark upplevelse. För dem så återvände många gånger. För dem vars tårar långsamt trillade nedför kinderna samtidigt som de stadigt såg in i Marina Abramovics ögon.


Kanske var det så att de kände sig sedda. Marina Abramovic beskriver hur hon i det korta uppehållet mellan två besökare böjer ned huvudet, vilar ögonen och ”tvättar blicken ren” för att kunna möta nästa person fullt ut och helt närvarande. Besökaren mötte en ren blick utan förutfattade meningar; och en stadig blick som inte vek undan. En blick som går under ytan, in mot själen? Att bli sedd för den man är och inte den man ser ut att vara. Alla behandlades lika, oavsett yttre attribut som kläder, hår, utseende o.s.v. Det där som egentligen bara är en yta, ett skal och inte säger så mycket om hur personen i fråga verkligen är, innerst inne. Bakgrund, erfarenheter, kunskaper, ensamhet – gemenskap, framgång - misslyckande, välstånd – fattigdom, lycka – olycka; allt det som formar oss till att bli den vi blir. Ytan som kan se så bra ut men som kanske döljer djup missär. Mycket går att dölja bakom en prydlig fasad; som skogsrået som har en vacker och förförisk framsida men vars rygg utgörs av en ihålig trädstam – tom och ihålig, utan kött och blod, utan liv. Skogsrået som en påminnelse om att saker och ting inte alltid är vad de ser ut att vara?

Jag misstänker att jag var ”lättläst”, där på gatan i vårsolen. Jag tror vidare att det var ett spontant infall från kvinnans sida. Och oavsett om hennes läsning berodde på tur eller skicklighet, så såg hon bakom min yta. Det gjorde intryck.


Se själv:

En kort trailer som visar Marina Abramovics möte med besökare:
http://www.svtplay.se/klipp/343485/marina-abramovic

Intervju med Marina Abramovic inför utställningen på MOMA den 14 mars – 31 maj 2010:
http://www.youtube.com/watch?v=2GD5PBK_Bto

Trailer för dokumentären The Artist is Presenthttp://marinafilm.com/view-trailer