Stenvurm ger stenrum?

Domkyrkoplatsen – ett och ett halvt år senare

Kulturnatt i Lund – aktiviteter i hela sta'n, människor som myllrar och är på väg från det ena till det andra, eller i motsatt riktning. Väldoftande matos från Stortorgets olika matstånd, konsert från Stadshallen tak, scener och aktiviteter på Mårtenstorget och öppet i var och varannan lokal. 

Den "nya piazzan” framför Domkyrkan var dock tom och öde, förutom de människor som passerade på väg till  något annat; samt några som dröjde sig kvar på bänken utmed Domkyrkans fasad, i den  ljumma kvällen. 

”Jag har skapat ramen. Vad som ska hända där framöver vet jag inte. Platsen ska utvecklas över tiden. Lundaborna har fått en ny piazza som de ska vara med om att utforma.” säger Charlotte Lund, landskapsarkitekt, i Sydsvenskan, i sam-band med färdigställ-andet den 15 april 2012. Utforma den, hur då? Ge den mer inne-håll? Kulturnatten lyckades inte fylla denna nästan 2000 m² stora stenlagda yta. Och inte heller de vardagar då jag då och då passerar förbi. Hur tänkte sig de som var inblandade i planeringen att lundaborna skulle kunna utforma och utveckla platsen? Någon idé måste de ju ha haft? 

Före ombyggnaden var den stenbelagda ytan bara hälften så stor. Andra halvan upptogs av gräsmatta, upptrampade respektive stensatta gångar och Lunds mest berömda syrenbuskage. Berömt eftersom buskarna blommade rekordtidigt på våren; och eftersom det trots stora protester, flyttades i samband med ombyggnaden. Vårens första verkliga värme brukade locka till sig studenter och ungdomar som satt och hängde och njöt på den lilla gräsmattan. I syrenbuskagen klängde barn. Vid minsta sol samlas människor på bänken invid Domkyrkans solstekta söderfasad. Och de gör de än, men det andra folklivet är borta. Visst sitter de ibland människor i skuggan på bänkarna vid sidan av Domkyrkoforum, när de söker svalka. De nyplanterade, fortfarande spinkiga magnoliorna kommer att växa till sig. Den bubblande fontänen framför entrén lockar säkert till sig en del barn, precis som den framför Konsthallen. Men särskilt inbjudande är det inte. Platsen är helt enkelt för stor, för öppen, för folktom och med alltför mycket sten.

 Domkyrkoplatsen hade kunnat utformas på många annorlunda sätt. Till exempel kan man jämföra med andra, europeiska katedraler och se vad man hittar där: Trappor att sitta på; fontäner att leka vid eller lyssna till och låta sig svalkas av; duvor att mata eller jaga; grönska i form av träd, buskar, gräs och blommor. I varmare klimat fyller dessutom en stor öppen yta en extra funktion genom att släppa in och låta vinden fara fram och ge svalka i en kvalmig stadsmiljö. Ett behov som sällan uppstår i Lund. Även traditionen att bygga städer med raka gator och fyrkantiga kvarter tillkom för att ge maximal skugga och svalka i det heta medelhavsklimatet, i Grekland under antiken.

Nu finns det inget större behov av trappor runt Lunds domkyrka eller Domkyrkoforum. Men man kanske hade kunnat bygga trappformade sittplatser, som även gick att leka och klättra på. Mer vatten hade också kunnat bidra till liv, både i form av stilla vattenspeglar, som speglar himlen, eller som rinnande vatten. Lunds få duvor verkar främst hålla till på Mårtenstorget. En duvmats-automat hade kanske kunnat locka dem till Domkyrkan och gett platsen traditionella och livliga hang-arounds. Och så då grönska, som är det som människor så ofta värdesätter i städer. Nya, stora planteringskärl finns här gott om plats för. De gamla syrenerna togs bort för att ge en fri siktlinje mot Klosterkyrkan. En idé som är bättre i teorin, på pappret, än i verkligheten. Om de hade fått stå kvar hade det kunnat bilda en mjuk övergång från gammalt till nytt och samtidigt gett lite vindskydd. För lä för  vinden är något som behövs i Lund, och vackrast blir det med grönskande vindskydd. 

Det hade kunnat vara så mycket bättre, vackrare och så mycket mer inbjudande än detta sterila stentorg med en ensam Henric Schartau på sin sockel. Jag förstår mig överhuvudtaget inte på denna förkärlek för stenbelagda ytor, som planerare tycks odla. Undehållsfritt – javisst, det är så klart ett stentungt argument. På 60- och 70-talet löste man det på ett annat sätt, åtminstone på skolgårdar, nämligen med asfalt. En ”stenöken” är inte så mycket bättre det än en asfaltöken. 

Ett annat exempel på denna stenläggningsvurm är den öppna platsen bakom Stadsparkscafét. Återigen en stor, öppen stensatt yta – som ett torg i ingenstans. Dock finns här betydligt mer "inredning": stora krukor med växter, konstnärlig utsmyckning i form av en samling högresta metallstänglar, och bänkar. Frågan är vem som ska sitta på dessa bänkar, när man i stället kan sitta på en bänk i Stadsparkens lummiga grönska mindre än 100 m bort? Omringad av gator, järnväg och p-hus känns platsen synnerligen malplacerad. Det hade varit bättre att låta de gamla odlingslotterna finnas kvar.  

Till Domkyrkoplatsen har det tillkommit visst nytt innehåll: Ett antal flyttbara pallar, små betongkuber prydda med korta religiösa meningar eller visdomsord. (Symptomatiskt nog stod de flesta intill Domkyrkans söderfasad när jag var där.) Det är ett bra tillskott. Men det är inte tillräckligt. Därför upprepar jag frågan: Hur tänkte sig planerarna att platsen skulle användas? Knappast att ligga öde, och inte enbart för pilgrimsvandrar, väl?

Precis som en levande stad, kräver en levande plats folkliv. Folklivet finns ju runt omkring men om det ska bli något liv just här måste man få människor att söka sig hit, att stanna upp och dröja sig kvar en stund.Förutom de som njuter av solen på Domkyrkans bänk. Det borde ha funnits idéer till utveckling redan då platsen planerades. Liksom ett vitt ark, är en tom plats inte särskilt inspirerande. Varken om det ska fyllas med linjer och färg eller med folkliv. Inte ens för lundaborna.  

Från ”24 spaces – en kakofoni”: Frida Klingberg

Konst på hembesök

För en tid sedan fick jag alla mina fönster putsade, insidan, utsidan och i mellan rutorna. Det är något jag inte är van vid; och det är en väldig lyx när man har ett gammalt hus med många fönster och är ensam fönsterputsare. För detta kan jag tacka konstnären Frida Klingberg. Jag hade den stora förmånen att kunna skriv upp mig på hennes fönsterputsarlista, som var en del av utställningen ”24 Spaces – en kakofoni” på Malmö Konsthall i somras. På listan fick man även uppge om man önskade erhålla fönsterputsning som en gåva från Frida, betala för arbetet (100 kr per timme + moms); eller betala ett par tusen kronor (dessvärre kommer jag inte ihåg den exakta summan) för konstverket ”fönsterputsning”. Jag valde att betala det som arbete.

Jag tecknade mig för fönsterputsning redan på vernissagen i maj, och jag var inte alls säker på att jag skulle bli utvald. Därför blev jag glatt överraskad när Frida kontaktade mig. Självklart var jag nyfiken på hur hon hade kommit på idén till att ha fönsterputsning som en del av sin konstnärliga verksamhet, samt vilka tankar som låg bakom verket.

Frida berättade att hon har ett speciellt förhållande till fönster sedan hon en gång renoverade fönstren på ett gammalt torp. Jag håller med henne helt och hållet, fönster är speciella. För mig är de husets viktigaste enskilda detalj – husets ögon. Fönster hör också ihop med ljus, vilket intresserar Frida som från början utbildade sig till fotograf. Idén till fönsterputsningen fick hon då hon skulle delta i en utställning där de utställda verken skulle vara gratis. Att Frida då nyligen hade börjat intressera sig för performance, samt att Rut-avdragen debatterades bidrog även det till projektidén. Efter det har hon putsat fönster i Stockholm, Göteborg och nu senast i Malmö. Hon har också testat olika varianter på erbjudandet, t.ex. att begränsa erbjudandet till två gåvo-putsningar, två för timarvoden och två till konstverkspris.

Det finns flera intressanta aspekter att koppla till fönsterputsar-projektet. Kanske först och främst som ett ifrågasättande av konstbegreppet. Är detta konst, kan fönsterputsning vara konst? Ja, absolut. Det är inte bara handlingen eller objektet i sig som avgör om något är konst eller inte utan avsikten och/eller tankarna bakom handlingen eller objektet. Fridas syfte är inte främst att fixa rena fönster utan att sätta igång tankar, ställa frågor och ifrågasätta förhållanden. De renputsade fönstren är snarare ett medel än ett mål, även om en del av resultatet av hennes konstnärliga verksamhet blir rena fönster. Konstbegreppet är en knepig fråga och det är ju också därför som det ständigt diskuteras. Precis som samhället och världen i stort utvecklas, utvecklas konsten och därmed konstbegreppet. Konst som det idag betalas mångmiljonbelopp för, hade för 200 år sedan i det närmaste betraktats som värdelös. På samma sätt som en bil utan dragdjur för 200 år sedan hade haft ett ring värde och ansetts vara konstig och obegriplig, kanske till och med farlig. Dåtidens konsthandlare hade inte mer rätt eller fel än vad dagens konsthandlare har. Det resonemanget visar är att allt ständigt förändras och utvecklas.

Frida berättade om några av sina tankar bakom projektet. En av hennes tankar rör hur en framgångfull konstnär definieras. En vanlig definition är att en framgångsrik konstnär är den som säljer och som kan leva på sin konst. Men detta säger egentligen mer om konstmarknaden än om konstnärens skicklighet och kvaliteten på hens konst. Frida säljer bra av sin fönsterputsarprojekt. Innebär det därmed att hon är en framgångsrik konstnär?

En annan spännande aspekt är detta med det fria valet, att man själv får välja om och hur mycket man ska betala för putsningen. Det som i förstone verkar oerhört fördelaktigt, att få fönsterputsningen som gåva är inte fullt så enkelt som det kan verka. Det som komplicerar gåvan är detta med tacksamhetsskuld. Frida berättar att hon har varit och putsat fönster hos personer, som har valt gåvo-alternativet, och som efteråt har velat bjuda henne på middag. Att vara gästfri och bjuda på mat var ett sätt att hantera eller försöka undkomma en del av tacksamhetsskulden.

Oväntade gåvor, gratisprylar och tacksamhetsskuld är något som Richard Wahlund, professor i Företagsekonomi, talade om i ett inslag i radioprogramet ”Plånboken” (SVR P1 den 21 augusti). Han talade även om de starka normer som styr vår reaktion på gåvor. Som ett exempel berättade han om Hare Krishnas misslyckade försök att sälja CD-skivor till amerikanska affärsresenärer. Men då de i stället började dela ut blommor till flygpassagerarna vid gaten, fick de plötsligt sälja skivor till samma resenärer utanför ankomsthallen. Det finns en stark norm att återgälda gåvor och det fria valet är inte så fritt som det kan verka.

Frida Klingbergs fönsterputsning gjorde underverk med mina fönster. De blev väldigt fina och hela huset blev vackert, tack vare ljuset och glansen i fönsterglaset. De rena fönstren släpper in ljus och omvärlden i huset och släpper ut en del av min inomhusvärld och mitt ljus, när det är mörkt. Fridas besök kastade även ett nytt ljus över detta med gåvor och tacksamhetsskuld, samt det så ofta skenbart fria valet.

Radioprogrammet Plånboken som jag refererar till i texten:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/239531?programid=2778&playepisode=239531

Sound for Mass Destruction

Ett försök till kortfattad rapport

Lördagen den 14 september, Skånes Konstförening. Sound for Mass Destruction är nummer fem i deras serie ”Nio föreställningar”. På scen Anne Pajunen och ”Sönderbygd”, alias Olle Huge och Michael Idehall. Samt ett mindre miniatyrsamhälle med vattentorn, en fabrik med hög skorsten och diverse andra byggnader uppbyggda av kex, knäckebröd, träpinnar, papper m m,.

Kraftfull sång hörs från en dold Pajunen. Långsamt börjar hon framträda. Först som en svag skugga bakom en tunn pappersvägg, därefter mer och mer synlig då hon klipper sig ut genom det tunna, vita pappret. Så börjar hon vandra runt det lilla samhällets byggnader, gruppvis samlade på provisoriska bord av masonitskivor uppallade på bockar och dylikt. Acappella-sången är magnifik, likaså Pajunens kostym: Stor, vit lockperuk full av häckande fasaner, överdådig kråsskjorta, vita strumpor och en svart kjol med många praktiska fickor för olika verktyg, gjord av ett par arbetsbyxor omsydda till kjol.

Så ger hon sig i kast med rivningsarbetet. Hon angriper den ena husgruppen efter den andra och får bordsskivorna att vibrera med hjälp sin sång och den elektroniska utrustning som skapas vibrationerna. Konstruktionerna är oväntat hållbara och det krävs många decibel för att få dem att rasa ihop. Effekten är storslagen; en låg baston mullrar i bakgrunden, i skenet av smålampor, spot'ar och direktprojektioner sprutar fabrikens skorsten rök, Pajunen svingar sin hammare och låter sin starka stämma ljuda, kexbyggnader brakar samman...

Jag har sett Anne Pajunen förut och uppskattar hennes "barockeri-stil" och experimenterande med traditionell musik. Se ”Anne Pajunen – med stillsam rastlöshet” http://konstasant-bloggen.blogspot.se/2012/06/ljud-och-ljus-rorelse-och-rytm.html. I lördagens föreställning leker hon med den högkulturella operans traditionstyngda schabloner. Här i Sound for Mass Destruction är hon en lekfull men mäktig blandning av Mozarts Stenjätte i Don Giovanni, och Strauss' Rosenkavaljer. Och dräktens mischmasch av traditionella kvinnliga och manliga plagg och accesoarer gör Pajunen till en tvekönad rokoko-dragqueen /dragking. Detta är en föreställning som är humoristisk, seriös, begåvad och mycket underhållande! 

(c) Foto: Michael Rosenberg

En gång i våras, bland "Flora & Friends"

Kanske var det vädret. Eller vädret i kombination med årstiden. Då, i mars när ”vår-vädret” fortfarande var isande kallt. I vilket fall talade utställningen till en stark längtan, efter det som vi har omkring oss just nu; och jag kom på mig själv med att gå runt och gnola och småsjunga av förtjusning medan jag tittade runt i utställningen. Så där som jag kan göra av ren glädje när jag äter riktigt god mat.

Utställningen var Flora and Friends, platsen var Skånes Konstförening. Jag lyckades se utställningen i sista minuten, dagen innan den stängde, den 24 mars.

Häckar – något högst ordinärt och vanligt som finns överallt, i en eller annan form. Formklippta buskar och träd är inte fullt lika vanligt men även det en traditionell beståndsdel i stadens anlagda natur. I Tomas Gilljams fotoserie Perceptions blir häckarna och de formklippta buskarna till något magiskt och mystiskt. Som porten till en annan värld, som klädskåpet till Narnia, eller till en annan tid; som när Orlando virvlar fram genom den välklippta häcklabyrintens gångar och kommer ut i en helt ny tidsepok (se Orlando, Sally Potter 1992). Fotona är något så ”enkelt” som kopierad och spegelvända foton (effekten blir ungefär densamma som i ett kaleidoskop) från konstnärens föräldrars minutiöst välskötta villaträdgård. I filmen ”Indbydande till försvar” får man följa faderns arbete i trädgården. Hur han till koltrastens sång rofyllt tar sig an varje arbetsmoment, varje växt, varje blad, varje småkryp. De som hör hemma i trädgården ska gynnas, vattnas, tuktas, putsas, medan de ovälkomna avlägsnas och avlivas. Trädgården är ett pedantiskt omhändertaget skötebarn som får sin ägares fulla uppmärksamhet och omsorg.

En trädgård kan fylla en människas behov av att känna sig behövd, att någon är beroende av och inte klarar sig utan ens omsorger. Ungefär på samma sätt som barn eller ett husdjur. Någon att vårda, sköta och ta hand om. Men att odla sin trädgård kan också handla om behovet att ordna och organisera sitt hem. I detta ingår en större eller mindre grad av kontroll. Att ha kontroll över sin närmiljö och hindra ovälkomna besök och hot utifrån – kattplågare, mördarsniglar och ogräs. Till exempel den giftiga björnlokan, som ingår i utställningen i form av en skulptur i naturlig storlek.

Något så vardagligt som en klippt häck kan fungera som ett tecken på kontroll. Kubas lågtrafikerade och lugna motorvägar har dålig asfalt, hästkärror i högerfilen och kor och höns i vägrenen. Mittremsan mellan körbanorna markeras med en häck. En mil-efter-mil, omsorgsfullt klippt häck, som ett tecken på överhetens, statens närvaro och kontroll.

Motsatsen till kontroll finner man i Tal R:s bok Brunemark vars sidor, liksom växtligheten, får välla fram över galleriets väggar. Ingen text, inga kommentarer, enbart olika sidor av trädgårdens natur.

I Jeanette Land Schous fotoserie Memento har växterna fått oväntat sällskap. Bland den ilsket taggiga berberisbuskens rödgula bladverk hittar man brinnande tändstickor. Ginkons bladstjälkar är genomstungna av knappnålar. Från fläderbärsklasarnas stjälkar hänger fastknuten röd tråd. I ekkvistens grenar sitter de tvättklämmor. Vardagliga föremål som fått en helt ny men ändå inte främmande placering.  Många av kombinationerna av växt – föremål är på något sätt så självklart välbekanta. Kanske är det berberisbuskarnas eldfängda höstfärger. Eller skolgårds-anläggarnas förkärlek för berberisbuskarnas taggiga buskage, som inte dög till annat än som soptipp åt de rökande tonåringarnas använda tändstickor.

Barndomsminnen av närkontakt med trädgårdens betåndsdelar. En såväl fysiskt som känslomässig närhet och nyfikenhet. Hur grönska, jord, sten, skräp och allt annat som gick att hitta blev till viktig rekvisita i lekens fantasivärld. Kanske är det sådana minnen som gör att dessa växtinstallationer känns så självklara.

De grönländska trädgårdarna i Finn Larsens foton, Tamaviaartumik (Passion), och Åsa Sonjasdotters undersökning och presentation av ett potatisodlingsprojekt handlar i grund och botten om samma sak, nämligen om anpassning efter förutsättningarna. De grönländska trädgårdarna är inte bara ett uttryck för sina ägares odlingsideal. Minst lika viktigt är att hitta och välja de växter som trivs i detta speciella klimat och att formge trädgården så att växterna kommer till sin rätt. Finn Larsens foton visar ett Grönland som (så klart) är så mycket mer än den bild naturfilmerna och okunnighetens fördomar skapar. Ett Grönland ”där det faktiskt finns fler trädgårdar än kajaker”.

Med en diabildsserie och en installation med potatisar i ett kylskåp presenterar Åsa Sonjasdotter sitt konstprojekt om The Attentative Potato Breeding Action. Detta potatisodlingsprojekt är ett försök att med hjälp av gamla sorter och nygamla metoder odla fram nya poptatissorter speciellt lämpade för klimatet och förutsättningarna i Berlin/Brandenburg. En ekologisk rörelse med syfte att främja stadsodling.

Varje trädgård är en liten del av den omgivande naturen. En liten, liten men inte obetydlig plats av jorden, med sitt speciella klimat, jordmån, sol- och vindförhållanden. De förutsättningar som utgör vår omvärld, och som vi kan välja att arbeta med; eller emot.

Su-En & ”Soot” på Palladium den 10 april

Samt ett illasinnat försök att implementera kulturförakt

Kulturförakt – gör så här: Tag en klass 16-17 -åriga gymnasieelever. Tag med dem på ett smalt kulturevenemang, som t.ex. en föreställning med samtida dans utan ”normal” musik, närmare bestämt butoh. Och så det viktigaste till sist – berätta ingenting för dem om vad det är som de ska få uppleva! Allt för att minimera elevernas eventuella nyfikenhet, intresse och förståelse.

Foto (c) Su-En Butoh Company
& Gunnar Stening

Tack och lov misslyckades lärarna till eleverna på samhällsprogrammet, med inriktning på beteende(!), med sina illasinnade avsikter – att implementera kulturförakt(?). Och inte var det för att de gjorde ett otillräcklig insats, det vill säga inte skötte sitt jobb överhuvudtaget. I stället var det antagligen tack vare att  Su-Ens butohföreställning Soot var väldigt bra och att elever trots allt var öppna och positiva. För efter de första minuternas fnissande, småpratande och hostande tystnade ungdomarna. Och det var tyst och lugnt hela den 55 minuter långa föreställningen igenom. När det lämnade salongen var det också personer som såg dem imitera dansarens rörelser och någon hörde dem prata om att dansaren rörde sig på gränsen mellan ljus och skugga, som mellan liv och död.

Själv var jag förbannad. På lärarna. Vilket störde min upplevelse av Soot. Jag hade turen/ oturen att hamna bredvid två tjejer från klassen som berättade att de hade blivit ditkomenderade tillsammans med sina gästande utbytesstudenter från Tyskland. Det var också de som berättade att de inte fått reda på något alls om föreställningen, trots att åtminstone den ena tjejen själv dansade och var intresserad av dans. Efteråt var de mycket generade över sina klasskamraters uppförande i början av föreställningen. Jag försäkrade dem om att det inte hade varit något stort problem och att jag tvärtom var imponerad över att det under resten av tiden varit knäpptyst.

Så det var verkligen inte eleverna som var problemet utan lärarna. Att inte förbereda klassen inför besöket är inte bara respektlöst mot eleverna utan även mot Su-En/Susanna Åkerlund och arrangören. Vilken vuxen människa hade funnit sig i att dras iväg på ett smalt kulturevenemang som man inte visste något om och som man inte heller fick reda på något om, överhuvudtaget? Det här var ju knappast frågan om en överrasknings-happening.

I stället var föreställningen Soot (Sot) en fullödig och vacker helhet av av dans, ljus, ljud och dräkt. Det fanns en extrem koncentration och närvaro i Su-Ens dans, där rörelserna inte sällan var minimala. Jag uppskattar också hur hela kroppen användes i dansen; det vill säga även ansiktet, tungan och, som jag redan har nämnt, medvetandet. Jag tycker också mycket om butohns ofta o-vackra rörelser, som i sitt sammanhang blir vackra. Ljuset var magnifikt, distinkta ljusspeglar som skar genom mörkret, och hade en stor roll i föreställningen. Ofta dansade Su-En ”med ljuset”. Dräkten, en hellång och skulptural klänning, skalades efterhand delvis av och blottade mer av kroppen och gav intryck av en ökade rörlighet. Musiken kan närmast beskrivs som en otraditionell, elektronisk baserad ”ljudmatta”(industrimetal?). Sammantaget bildade detta en estetisk och starkt bildmässig föreställning.

Efter föreställningen genomförde arrangörerna ett samtal om butoh, där alla var högtidligt eniga om att butoh är fantastiskt. Denna högtidlighet smittade av sig på kommentarerna som ofta hamnade på en väl pretentiös nivå, enligt mig. Jag saknade diskussion och frågor som ”Hur menar du då?” och ”Kan du förklara det där?”, för det var långt ifrån allt som sas som var solklart. Men det fanns även de som ställde vanliga frågor och hade konkreta kommentarer, som t.ex. Eva Sjuve, som själv dansar bhuto. Och så Su-En, Susanna Åkerlund själv, som tyvärr fick för lite utrymme i samtalet.

Foto (c) Su-En Butoh Company & Maja Sandberg 

Vad var det då eleverna inte fick veta?

Jo, till exempel att butoh är en japansk dans som uppstod efter andra världskriget och som delvis var en reaktion på de amerikanska atombombningarna, en civilisationskritik och en motrörelse till den västerländska och traditionella japanska dansen. I butohn behandlades tabubelagda ämnen som homosexualitet och pedofili. Karakteristiskt för dansen är de vitsminkade ansiktena, de extremt kontrollerade och långsamma rörelserna och blandningen av det groteska och lekfulla.

Su-En, Susanna Åkerlund är koreograf och dansare och har bl a studerat butoh fem år i Japan. I dansen låter hon kroppen bli till något annat än en människas. Su-Ens sannolikt mest spridda insats är hennes solodans i Madonnas Ray of Light-video från 1998.

Om sex, Jehovas vittnen och leninism. Typ.

En blarrig blandning klokskaper(?) –  med särskilt tack till Översättar-Helena

För ganska precis 25 år sedan fick jag ett bokpaket av mina goda vänner Chrisse och Prisse. Boksamlingen bestod av uppbygglig litteratur för en ung kvinna och innehöll ett antal gedigna titlar. Jag kan inte påstå att jag fördjupade mig något nämnvärt i innehållet, utom en – Så vill mannen bli älskad. Men bokryggarnas titlar, på sin givna plats i hyllan, har ändå varit en ständig följeslagare och påminnelse genom livets olika skeden. (Det jag minns mest från läsningen, då för 25 år sedan, var författarens 

rekommendation att drapera sina nylonstrumpor över trappräcket. Eftersom vi bodde på första våningen var det enda trappräcke som fanns att tillgå det ute i trappen, upp till andra våningen. Jag vet inte, men jag tror det kändes lite för privat att hänga upp sina nylonstrumpor där. Och jag vet inte om det hade sett så estetiskt ut, även om jag valt mina snyggaste, de skotskrutiga. För att matcha soppåsen hade nog ett par gamla tubsockar varit lämpligare. Jag kände mig ärligt talat tveksam till effekten. Det hade kanske kunnat missuppfattas.)

Nåväl, nu har jag gått in i en ny fas i livet och kan ibland känna behov av viss vägledning. Varför inte då gå tillbaka till dessa välrenommerade kunskapskällor. Dessvärre känner jag inte riktigt att jag har tillräcklig med tid till förfogande för att läs dem från pärm till pärm, vilket naturligtvis hade varit att föredra. Men man skulle också kunna låta slumpen avgöra och på måfå slå och bläddra i dessa verk och se vad det ger. Sagt och gjort, på måfå greppar jag en av skrifterna, slår upp sidan 35 och läser: ”Jordbruket, ekonomins grundläggande gren, måste lyftas till en högre nivå.” (Onekligen kloka ord, även om man kanske inte riktigt kan hålla med om att jordbruket är grundläggande för ekonomin utan väl snarare har ersatts av telecom-industrin och app-branschen. Men när det gäller matproduktionen är jordbruket ju än så länge grundläggande.) Jag läser vidare: ”Vårt parti, Arbetets parti, har troget marxismen-leninismen alltid hållit i minnet att jämsides med industrins utveckling kräver uppbygget av socialismen ett avancerat och modernt jordbruk. Jordbruket är hela ekonomins grundval, vilket i stor utsträckning bestämmer och avgör möjligheterna för att att kunna fylla uppgifterna inom andra områden, att höja folkets välfärd och att stärka landets försvarspotential.” (Pust!) Hävdar alltså Enver Hoxha i Rapport till Albanska Arbetets Partis sjunde kongress, 1977. Hmm, jordbruk och ”stärka landets försvarsposition” får mig osökt att tänka på gödselgrepar och hötjugor... Men är det verkligen det han menar? Kanske inte, med tanke på att ordet ”modern” återfinns 

samma stycke. Men om jag nu ska försöka omsätta denna klokskap till min privata sfär, var hamnar jag då? Jordbruket som ekonomins grundval – hem till gården? Detta kan jag delvis köpa. Min ekonomi kan rimligen inte bli sämre. (Eller så klart den kan, men det vill jag verkligen inte tänka på nu.) Detta är kanske ändock något att hålla i minnet. Min försvarspontential… Jag tror jag satsar på gödselgrepen trots allt. Gammal och beprövad och har dessutom flera nyttiga användningsområden. Klart effektivaste redskapet vid t.ex. gerillaodling, eller rättare sagt växträddning/förflyttning från Folktandvårdens demolerade och frusna rabatt (även om sonen höll på att skämmas ögonen ur sig).

Nästa bok: ”Det har funnits nästan ända sedan tidernas begynnelse i en eller annan form. I fråga om popularitet, om än inte i frekvens, är den helt i nivå med att äta och dricka och se på TV. Det är definitivt en demokratisk företeelse för såsom Cole Porter har förklarat förekommer det bland både fåglar, bin och loppor. Jag måste erkänn att jag själv ägnar mig åt den. Elisabeth Taylor Hilton Wilding Todd Fischer Burton Warner har förvisso gjort det. Det gjorde till och med [...bla bla bla...] Jag menar naturligtvis sex.” (Now we're talking!) Joyce Brothers i Vad varje kvinna bör veta om män, 1986, s 169. Instämmer helt och hållet, grundläggande och viktigt! Sex, hög placering på Attgöra-listan.

Vidare: ”Allteftersom kunskapen och tron är, så blir religionen. Men Rutherford proklamerade ”Det finns ingenting som kallas den kristna religonen [min kursivering], ty all religion utgår från Guds fiende, djävulen”.” Intressant, överraskande och knepigt! (Prisse, har du verkligen läst det här?) Ur ”Jehovas vittnen avslöjas” 1963, s 11, av Axel Gustavssson. Religionen från djävulen? Gud – djävulen, sak samma...? Jag tolkar det så här: Fortsätt rakt fram! Bry dig inte så mycket om religionen.

Nästa: Obs. understruket med blyers (och det är inte jag som har gjort det!) ”För det fjärde: Ett manövrerande med reserverna, som kalkylerar med ett riktigt genomfört återtåg när fienden är stark, när ett återtåg är oundvikligt, när det är uppenbart ofördelaktigt att möta denna kamp, som påtvingas av fienden, när återtåget under det givna styrkeförhållandet blir det enda medlet att draga avantagardet undan fiendets slag och bevara reserverna åt detsamma.” (Kan det här ha med barnen att göra? Nää, mina barn är så 

Snälla barn!

snälla, åtminstone för det mesta.) Sidan 89, ur Om leninismens grunder, 1974, av Josef STALIN!! (Jösses, vad är det jag har i min bokhylla! Men du har alltså läst detta, Prisse? Jag är mållös! Inte konstigt att de gav bort den.) Att försöka tolka detta känns onekligen svårt. En och annan skitstövel och häxa har jag ju stött på, men fiender? Äsch, jag får väl greppa dynggrepen även här. Ifall någon skulle dyka upp.

Över till något trevligare: Sidan 25: ”Var hellre så originell att ni vågar låta bli att vara originell. Gammal vacker damast, nyputsat silver, skinande glas och porslin verkar festligt vid alla tillfällen.” Ur Att bygga bo 1963, just detta kapitel heter "Vi gifter oss" och är skrivet av friherinnan Gallie Åkerhielm(!). (Been there, done that; och det gör jag inte om.) Här känner jag att jag stött på en verklig utmaning – att våga låta bli att vara originell. Det vill säga vara vanlig och traditionell. Jag vet inte om jag klarar det. Det blir ju så lätt förutsägbart och tråååkigt! Men den där sista delen av stycket tilltalar mig: ”festligt vid alla tillfällen”. Det ska jag verkligen lägga på minnet och ta med mig!

Föregångaren till allas vår Magdalena Ribbing – ett orakel  

Två böcker återstår. Sidan 40: Ojdå, här tror jag bestämt jag får ta med allt. ”Låt oss se globalt. Låt oss se globalt på herr Adrian Persson som bor på våningen inunder och får post med jämna mellanrum. Låt oss se universellt på fru Elna Tidberg som hade en tobakshandel medan maken var i livet. Låt oss betrakta fröken Hammarlund i fönstret med kosmiskt utvidgade hjärtan. Det ändrar ingenting i deras liv men de blir befriade, förunderligt hur skuld kan bäddas ner och stoppas om när vi med ett enkelt handgrepp höjer oss till det milda allmängiltiga doktrinära planet. Mark 5:30-40” Jesus älskar dig. Dikter av Ylva Eggerhorn, 1973. Ytterligare en knepig text, hur ska jag tolka denna? Doktrinär – vad säger ordboken? Doktrin: teoretisk eller ensidig lära (SAOL 1987). Se saker och ting ur mitt eget perspektiv? Vara mer ”enögd”? Egoistisk? Milt egoistisk – det låter bra. Jag kör på det.

Slutligen och till sist, sidan 85 "Att älska en man. Ibland verkar det som om kvinnor lägger ner mycket mer tid på att lära sig matlagning än att lära sig älska. Det blir viktigare med sufflén än med aldrig så enkel sexteknik. När man ligger med någon vill man ge honom en hel upplevelse, inte bara en fysisk utlösning utan fullödig tillfredsställelse.” Enligt Alexandra Penney i Så vill mannen bli älskad, 1982. Aha, inte bara fokusera på utlösning utan ge en helhetsupplevelse. Ja, det sätter ju saker och ting i ett helt annat ljus. Hmm, men jag känner mig ändå inte riktigt bekväm med det här resonemanget. Jag tror bestämt jag fokuserar på sufflén. Frågan är, sufflé eller inte sufflé? Som vanligt väljer jag både och – sex och sufflé. Har visserligen aldrig lagat sufflé, men jag vet såpass mycket som att det krävs ägg (vilket däremot bör undvikas vid nöjessex). Och båda ska upp. Jäpp, en kombination blir absolut 

bäst. Lite kladdigt kanske, men det kan det vara värt, och kladdigt blir det ju lätt i vilket fall. Jag har också förstått att man måste vara snabb, så att inget säckar ihop för tidigt. Mycket riktigt nämns detta längre ned på sidan, ”Timing – ett stort krux”. Läget under kontroll alltså, och lagom mycket hetta.

Stärkt till sinnet låter jag böckerna återvända in i hyllan. Till nästa gång. Jag hoppas att även du, bästa läsare, känner att du har utökat till förråd av livsvisdom och kan ta dig an livet med nya friska tag. 

Och apropå läsande och skrivande, en sak till som jag ska försöka ta med mig : Att inte ta mig vatten över huvudet. Det blir så svårt att andas då.

För dig som vill fördjupa dig ytterligare, eller kolla min källor, så kommer här ISBN-numren: ISBN 91-7242-120-7, 91-7642-195-3, 91-0-020088-3 samt 91-37-07975-1.

Jehovas vittnen avslöjas samt Att bygga bo saknar dessvärre ISBN-nummer, men jag lånar gärna ut mina exemplar till den intresserade.

Tala Madani – Moderna Museet

Absurt, fult, obehagligt, vackert, äckligt, roligt, groteskt, konstigt, knäppt, befriande, tänkvärt... och väldigt, väldigt bra!

Feather Flight

Det var med ett stort leende i ansiktet som jag såg Tala Madanis utställning Rip Image på Moderna Museet i Malmö. Detta är Madanis första stora soloutställning och första gången som hon ställer ut i Sverige. Internationellt är Tala Madani välkänd och håller på att etablera sig som ett av de stora namnen. På Venedig-biennalen 2011 ingick hon i den danska paviljongen. Madani är född i Iran men flyttade till USA som 14-åring. Hennes far bor kvar i Iran.

F. Bacon, del av Triptyk

På Moderna visar hon framför allt oljemålningar men även animationer samt teckningar och tryck i blandteknik. Det är stora och små målningar om vartannat. Merparten har ett impulsivt uttryck, som klotter ungefär; som om det vore hastigt målade ögonblicksverk, komna ur ett plötsligt infall, ilskeutbrott eller kanske insikt. Dock finns här ingen agressivitet utan i stället en väldigt egen, underfundig och drastisk humor. Madanis penseldragen är stora och svepande med vissa undantag, där måleriet i stället är exakt och minutiöst. Ändå kan man inte veta något om tillkomstprocessen, skenet kan bedra. Det färdiga uttrycket är en sak, arbetsprocessen en annan. Jag ser likheter med Francis Bacons måleri. Där finns samma råa, groteska och ibland obehagliga kroppslighet, men utan Madanis distans.

Ett av oljemålningens klassiska motiv, den vackra kvinnan, har i Madanis konst ersatts av motsatsen – fula män. Eller fula och fula... De har åtminstone inget förskönande över sig utan är småtjocka, skalliga eller med överdimensionerade mustascher. Madanis män är karikatyrer, schablonerade och opersonliga kopior. Det är inte säkert huruvida de bara representerar ”mannen”, eller om de även kan omfatta det allmänt mänskliga, precis som streckgubben eller det halvpersonliga ”man” betyder människa i stort. Vilket ju samtidigt är ett tecken på vårt patriarkala samhälle där mannen är norm.

Män, män och åter män; som är strängt upptagna med sig själva, sitt underliv eller med någon sorts obskyr manlig gruppaktivitet. Och det är mycket urin och avföring. Det dessa män frambringar och ägnar sig åt är påfallande ofta skit, kiss och bajs helt enkelt. Barnsligt, puerilt, egocentriskt? I kontrast till den kvinnliga kroppens livgivande förmåga.

Som i Sun Worship. Vita män i kalsonger bildar en halvcirkel, mot en gyllene fond, med urinen rinnande mot en centralt placerad golvbrunn. Sammanförda handflator som i bön, ikonens gyllene grund, cirkelformen som återfinns i glorian, den centrala fokuseringen... Motivets komposition och detaljer har ett tydliga likheter med ikonens traditionella, kristna bildspråk. Ett hedonistiskt motiv som är vackert, äckligt och skrattretande på en och samma gång. Och en av mina favoritmålningar – den är grandios!

White Man with Manual. En manual, instruktioner som ger vägledning. Men en manual berättar även vad som inte går att göra, vilka begränsningar som finns. Precis som normer. Och kanske också något att gömma sig bakom, för den som har övertaget. En begränsning och frihet på en och samma gång. Eller en manual som är oskriven, som en vit karta? Där besittaren av landområdet på den utvecklade kartan kan välja att upptäcka eller beskriva vad han vill.

Stone with Skin är en väldigt ful och groteskt bild av en sorglig, smått ömkansvärd figur. Den oformliga stenen är knapphändigt täckt av någon sorts hud, som lappats på nödtorftigt. Huden passar över huvudtaget inte utan låter stenen titta fram mellan hudlapparna. Sten, ett material som är svårt att forma; hårt, starkt och beständigt. Men i vissa sammanhang kan stenen vara skör, om man känner dess svagheter. Som när man eldar på en stenhäll och släcker med kallt vatten, vilket orsakar outplånliga sprickor och ”sår”.

En annan, av många favoriter, är Everyone Wants to be Chinese. En enkel och ren målning på en obehandlad duk. Perfekta och självklara linjer som, tillsammans med titeln, för tankarna till kinesiskt tuschmåleri. Ganska söta gubbar med enbart antydda kroppar som försöker efterlikna kineser genom att grimassera eller dölja ansiktet bakom en bild.

I en samling av mindre målningar fastnar jag för Hangman lesson, som lockar mig att skratta trots det egentligen obehagliga ämnet, avrättning genom hängning. Det känns lite förbjudet, får man verkligen skämta om hängning? Samtidigt är humorn livsviktigt som vapen och som ett sätt att hantera en svår verklighet. Motivet är så absurt; två män som lär sig(?) hur en hängning går till, genom att studera svarta tavlans uppritade streckgubbe i ”Häng en gubbe” (den gamla ordgissningsleken). Jag identifierar automatiskt de båda männen som rasistiska skinheads. Den ena iförd lederhaussen över håriga lår, den andre i kalsonger och undertröja. Avklädda, uthängda och skrattretande löjliga. Ett absurt motiv med en mycket allvarlig underton – rasistisk lynchning.

Cell men march, en mindre lavin av identiska, milt leende män väller fram. Inrymt i sin bål bär de en mörk skuggestalt, inspärrad bakom galler. Någon eller något inspärrat som de värnar om, med en ena armen lyft i en skyddande gest. Någon som finns inom dem? Någon de kunde vara om de inte lät sig begränsas av normen? Eller det undermedvetna, som hänger mot gallerspjälorna och vill ta sig ut?

Framåt, framåt mot nya djärva mål. Alla är de kopior; medelåders med lätt fyrkantiga ansikten, markerade glasögonbågar och bakåtkammat, vågigt hår. Och komiskt lika Modernas chef John Peter Nilsson. Jag hoppas han inte tar illa upp om han skulle råka läsa detta, men jag kan inte låta bli att nämna detta småfnissiga faktum. För de där männen ser ju så nöjda ut, med sina milda småleenden. Och det har John Peter Nilsson också all anledning att vara; och inte bara nöjd utan stor-nöjd. Tack, John Peter Nilsson och Moderna Museet för att ni visar denna spännande utställning med Tala Madani.

OBS. Passa på att gå och se Per Svenssons fina installation/rumsskapelse "Om Nattskift" (den bästa utställning jag har sett i detta knepiga rum) och Freddie Wadlings teckningar "Nocturnal Activities". De visas bara till och med söndag den 3 mars.

Tala Madani kan man däremot se fram till den 14 april. Därefter fortsätter utställningen upp till Moderna Museet i Stockholm.

Blicken och ytan

Om Marina Abramovic och The Artist is present
I våras var jag med om en mycket märklig händelse. En äldre kvinna stoppade mig på gatan och frågade efter vägen. Jag svarade så gott jag kunde, men hon dröjde sig kvar och fortsatte prata med mig. Så började hon beskriva mig och mitt liv – hon läste mig. (Efter en tag framkom det att hon ville att jag skulle besöka henne så att hon kunde lägga en stjärna åt mig, vilket jag inte var intresserad av.) Att på detta sätt oväntat bli sedd av en okänd människa, som inte bara såg till mitt yttre utan beskrev mitt liv och mina erfarenheter, var inte bara mycket märkligt utan också väldigt drabbande. Det berörde mig oväntat djupt att få mitt liv betraktat ”utifrån” av en främling.

I augusti 2012 visade SVT en dokumentär om Marina Abramovic och hennes utställning på MOMA i New York, The artist is present. Som en del av utställningen fick besökarna möjlighet att träffa konstnären själv, som var på plats under hela utställningen, under strikt begränsade former. En åt gången fick besökarna placera sig på en stol mittemot den sittande Marina Abramovic och möta henne i hennes blick. Ingen kommunikation, utom ögonkontakten, eller beröring var tillåten. Inga ljud hördes i salen förutom ett dämpat sorl från den ändlösa raden av köande besökare, vakternas lågmälda instruktioner och skrapet från besöksstolen. Varje besökare fick ett antal minuters tid tillsammans med Marina Abramovic. Jag vet inte hur länge men om jag ska gissa utifrån filmen rörde det sig om mellan fem och tio minuter. I nära tre månader, sex dagar i veckan, sju timmar om dagen satt Marina Abramovic på sin stol, djupt koncentrerad och närvarande, och mötte besökarna; timme efter timme utan att lämna stolen. En såväl fysiks som psykisk prövning och ett stort prov på uthållighet. Det är ofta så hon arbetar i sin performancekonst. Hon använder och utsätter sin kropp för prövningar som få människor hade gjort frivilligt.

Och publiken kom, köade i timtal, och återvände gång efter gång. Vissa av dem besökte Marina Abramovic ända upp till 20 gånger. Det måste uppenbarligen ha varit något mycket speciellt med detta tysta möte som hade en så stark dragningskraft på konstpubliken. I vardagen är tigande ofta något som kan kännas besvärande. I Marina Abramovic's performance var samtal tvärtom förbjudet. Vårt vanligaste sätt att kommunicera ersattes av ihållande ögonkontakt och konstnärens koncentrerade närvaro.

Man säger ibland att ögonen är själens spegel. Ögonkontakt är den första och kanske viktigaste kommunikation ett spädbarn lär sig, och är fundamentalt för människan som social varelse. Men ögonkontakt är även en stark signal i ett bredare perspektiv. Det onda ögat, hur man kan få en person att känna sig obehaglig till mods bara genom att spänna ögonen i dem. Rovdjurets intensiva stirrande på bytesdjuret; för att välja ut och lära känna dess svaghet – och välja rätt ögonblick för angrepp. I detta perspektiv blir scenskräck snarare något sunt och naturligt; som ett inbyggt larm som drar igång adrenalinet när en grupp individers ögon, t.ex. en vargflock, koncentrerat följer varje steg och minsta rörelse.

Vad var det besökarna upplevde där på stolen mitt emot Marina Abramovic? Det var så klart olika för olika personer, men dokumentären visade att det för vissa var en mycket stark upplevelse. För dem så återvände många gånger. För dem vars tårar långsamt trillade nedför kinderna samtidigt som de stadigt såg in i Marina Abramovics ögon.

Kanske var det så att de kände sig sedda. Marina Abramovic beskriver hur hon i det korta uppehållet mellan två besökare böjer ned huvudet, vilar ögonen och ”tvättar blicken ren” för att kunna möta nästa person fullt ut och helt närvarande. Besökaren mötte en ren blick utan förutfattade meningar; och en stadig blick som inte vek undan. En blick som går under ytan, in mot själen? Att bli sedd för den man är och inte den man ser ut att vara. Alla behandlades lika, oavsett yttre attribut som kläder, hår, utseende o.s.v. Det där som egentligen bara är en yta, ett skal och inte säger så mycket om hur personen i fråga verkligen är, innerst inne. Bakgrund, erfarenheter, kunskaper, ensamhet – gemenskap, framgång - misslyckande, välstånd – fattigdom, lycka – olycka; allt det som formar oss till att bli den vi blir. Ytan som kan se så bra ut men som kanske döljer djup missär. Mycket går att dölja bakom en prydlig fasad; som skogsrået som har en vacker och förförisk framsida men vars rygg utgörs av en ihålig trädstam – tom och ihålig, utan kött och blod, utan liv. Skogsrået som en påminnelse om att saker och ting inte alltid är vad de ser ut att vara?

Jag misstänker att jag var ”lättläst”, där på gatan i vårsolen. Jag tror vidare att det var ett spontant infall från kvinnans sida. Och oavsett om hennes läsning berodde på tur eller skicklighet, så såg hon bakom min yta. Det gjorde intryck.


Se själv:

En kort trailer som visar Marina Abramovics möte med besökare:
http://www.svtplay.se/klipp/343485/marina-abramovic

Intervju med Marina Abramovic inför utställningen på MOMA den 14 mars – 31 maj 2010:
http://www.youtube.com/watch?v=2GD5PBK_Bto

Trailer för dokumentären The Artist is Presenthttp://marinafilm.com/view-trailer