Jag
vill visa några bilder från sommarens utställning med Henrik
Håkansson på Lunds Kosthall, A Forest Divided. En fantastisk fin
utställning som väckte minnen av en annan utställning, en sommar
för längesedan.
I
mitten av 80-talet såg jag en utställning på Lunds Konsthall med
foton av Man Ray. Det var mitt i sommaren, med en stiltje som man
bara kan hitta en söndag i juli i ett sommartomt Lund.
Högsommarhetta, närmare 30 grader varmt men med en uppfriskande
vind. Jag hade en tunn sidenskjorta på mig, som levde sitt eget liv
i vinden, på promenaden från Kastanjegatan till Mårtenstorget.
Väl
innanför dörrarna möttes man av en annan tid och en annan
värld. Utställningen var ljudsatt med ett av Eric Saties stipianostycke, som var favoritmusik redan då. Eller kanske blev till
en favorit, från och med detta tillfälle? Jag minns inte riktigt...
Lätt dämpat och disigt solljus strömmade in genom de många
ljusinsläppen. Inte mycket folk, som jag minns det var vi nästan
ensamma. Och så Man Rays foton, laddade som om de vore laddade av elektricitet. Vackra, säregna, magiska. Oförglömliga.
Det
är nog den utställning som genom åren gjort störst intryck på
mig. Inte så mycket för att utställningen i sig var exceptionell,
utan för upplevelsen i sin helhet. Lite av denna stämning
återupplever jag när jag i somras såg Henrik Håkanssons A Forest
Divided. Brutal och poetisk på en och samma gång. Natur och
övermänskliga maskinella krafter, med vars hjälp träden
förflyttats från skogen in i rummet; där det uppstår
en spirituell dialog
mellan trädens stammar och konsthallens arkitektur. Kanske är den
gemensamma nämnaren till upplevelserna av de båda utställningarna
just denna – det starka och unika mötet mellan konsten och
arkitekturen.
