lördag 2 juni 2012

Anne Pajunen - med stillsam rastlöshet

Skånes Konstförening den 9-12 maj: "Kruingtsjen & andra superhits" av Anne Pajunen och inbjudna gäster.
Ett rum fyllt av en installation, både en utställning och en scenografi för performance. Där är fullt av ljuspunkter, projektioner, föremål och arrangemang organiserade för att skapa ljud. Eller ge intryck av möjligt ljudskapande, som en buktande gramofonskiva varvad med ett tårtpapper på en gammal resegramofon. Utmed väggarna, på rullbara podium, stolar och skåp. Små speldosor med vev i sidan och traditionella melodier(?), som "Für Elise". Eller speldosor med av konstnären nyskapade melodier. Någon sorts pappersremsor med utstansade hål som ger toner när de rullar över speldosevalsen. Vissa av dem kopplade till minitayrförstärkare som förstorar ljudet.

Hängande föremål på en klädstång: en miniradio, fiol, koppar, en mässingsljusstake med dinglande, klingande hängen, strumpor och tyg som kan dämpa ljud, eller fungera som en projektionsyta. En kamera kopplad till någon form av rörelsedetektor som omformar rörelser till ljud, inte helt olikt en elbas. Gamla stolar, bord, fåtöljer, ett uppdukat kaffebord fyllt med sköra och delikata mockakoppar. Sladdar, kameror, projektorer.

En salig blandning och fantasifull samling av föremål som finns här för att användas, av besökare och konstnären själv. Jag blir nyfiken. Jag vill se hur Anne Pajunen själv väljer att använda föremålen och rummet. Så jag återvänder på söndagkvällen, till utställningens sista performance.

Performancen genomförs tillsammans med en inbjuden gäst, dansaren Ofelia Jarl Ortega. Tillsammans har de under dagen improviserat fram föreställningen. Vi beökare tilldelas vanliga, vita engångsmuggar. Sonen, en företagsam ung man på 11 år, hinner undersöka plastmuggarnas potential som ljudalstrare och ljudförvrängare, t.ex. genom att sätta dem över öronen, redan innan föreställningen börjar. Det är bra. Det kan behövas någon som tar tag i saker och ting och inte bara inväntar att saker ska hända, d.v.s. att Anne eller Ofelia ser till att det händer.

Anne Pajunen beskriver sin performance som en kammaropera, att flirta med och ta avstånd ifrån. Som från ett partitur genomför hon i samspel med Ofelia ett antal "scener". Spelar viola och speldosor. Talsjunger, med en fantastisk röst, franska ord och fraser från en bunt av pappersark, som hon frikostigt strör omkring sig varefter hon tar sig igenom orden i textens skrivna ordfigurer. Parodierar en döende operahjältinna i en utsträck monolog där hon upprepar sitt döende. Samtidigt placerar Ofelia, med dansande rörelser, små intensivt roterande blåljus på golvet runt om i rummet. Flyttar kameror och projektorer, bland annat genom att involvera publiken, så att nya bilder skapas - detaljer av rummet förstoras upp och projiceras på en annan plats.

Vi i publiken har tilldelats stolar och platser. Föreställningen pågår i drygt en timme. Men det är inte meningen att vi ska sitta still utan tvärtom uppmanas vi att flytta med, alltefter var i rummet händelserna försigår. De flesta sitter snällt kvar på sina platser. Men inte sonen. Han börjar flytta runt och röra på sig. Till att börja med mest på grund av myror i kroppen, sedan av intresse. Jag hakar på, och efter hand fler och fler. Att även vi i publiken förflyttar oss ger föreställningen mer liv, gör den mindre statisk.

"Det var kul!" säger sonen spontant, när föreställningen slutar. Jag håller med. Med stillsam rastlöshet växte performanceföreställningen fram, och blev efterhand allt rikare. Lager efter lager las till helheten. Det fanns ingen historia, bara rummet och installationens tydliga ram. Ändå är det något jag saknar, som jag inte kan sätta fingret på. En inte helt infriad förväntan? Kanske är det installationens lättsamhet som jag saknar i Pujanens performance? Mycket av musiken och de olika ljuden förknippar jag med seriös, modernistisk musik. (Jag är ingen musikvetare så upplevelsen bygger mer på känsla än på erfarenhet.) Modernismens ibland alltför stora allvar? Det kan vara det.

Jag uppskattar Anne Pujanens prövande, att inget är helt säkert, att det beror på. Hennes "Kanske, om du vill...". Och konstnärens egenkomponerade och oemotståndliga speldosemelodier kommer jag att bära med mig länge, och kanske till och med längta efter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar