lördag 1 december 2012

Moln och snödroppskluster

Just nu på Skissernas museum

Just nu (faktiskt) pågår det flera mindre utställningar  på Skissernas museum i Lund, en av dessa är Boundaries. Det är en utställning som tar sitt avstamp i den virtuella offentligheten och visar internet-baserad konst av Sep Kamvar. Verket ”I want you to want me” av Jonathan Harris och Sep Kamvar består av en sökmotor som har sökt av dating-sidor efter hur de kontaktsökande personerna presenterar sig själva, samt hur de beskriver den partner de önskar hitta. De olika personernas beskrivningar illustreras på en stor skärm där museibesökaren kan välja och specificera t.ex. vilket kön eller åldersgrupp man vill se presenterad. Museibesökarens val förändrar bilden av presentationen. Visualiseringen av sökmotorns resultat är väldigt fint gjord och sevärd i sig, som rörlig bild betraktad.

Snödroppskluster på väg upp
”Snowdrops” är ett interaktivt verk som bygger på besökarnas aktiva deltagande och kommunikation via internet. Besökarens uppdrag är att välja ut en offentlig plats i Lund som har en särskild betydelse för personen själv. Till denna plats ska man ta med sig en snödroppslök från utställningen och plantera på platsen med hjälp av planterings-pinnen. Därefter tar man ett foto av sig själv på platsen och mailar tillsamman med en kort förklaring till varför man har valt just denna plats. Via en datorskärm blir fotot och beskrivningen till en del av utställningen. Nya museibesökare kan antingen välja ut en egen plats eller plantera en snödroppslök på någon av de redan utvalda platserna och därmed bidra till snö-droppskluster. Jag har redan planterat min lök. Snödroppar är en av mina absoluta favoritblommor och jag hoppas att det är många som vill bidra till nya snödroppsplanteringar i Lund. Snödroppen är en av de allra tidigaste och kan blomma redan i januari. Löken kan planteras fram till att marken fryser. Men skynda dig att delta, ju tidigare löken kommer i jorden desto bättre. Utställningen pågår fram till den 1 april.

Modellen som poserar så kokett är för Carl Eldhs olika idéer till Strindbergbsmonumentet i Stockholm.

I People, places tings har man gjort en djupdykning i arkiven och visar en bråkdel av allt det material som döljs i museets gigantiska samling. Det är nog den bästa blandade utställning med arbeten ur samlingen som jag har sett, framför allt på grund av presentationen. När man låter föremålen myllra på bord, i lådor och i skåp betonas också föremålens status som unika objekt utan att för den skull vara konstverk. De här är enbart arbetsskisser eller modeller i en process mot det slutliga verket. Detta behöver inte betyda att kvaliteten är sämre, ibland är skissen eller modellen till och med bättre och mer intressant än det färdiga verket. I utställningsdelen Imagine visas skissmaterial och modeller för konst på Wannås, som firar 25 år. 


Del 2 av Utställningar jag sett men inte hann skriva om: Moln på Skissernas museum

Moln hette den utställning som visades på Skissernas museum under sommaren. Redan titeln var lockande; och utställningen levde väl upp till mina förväntningar. Utställningen bestod av en stor blandning av äldre och ny konst på temat moln. Här nedan har jag samlat foton av några av de verk jag tyckte bäst om.

Magnus Thierfelders moln av spikar är långt mer hotfullt än ett annalkande åskmoln eller en kraftig hagelstorm. Snarare i paritet med en katastrofbringande tornado. Verket består av långa spik inbankade direkt i väggen, men i stället för spetsen är det ena sidan av spikhuvudet som bankats fast. Med sin form och riktning bildar spikarna ett  tecken för regn.

Sky I, II, III har Catrin Andersson valt att framhäva himlens molnformationer genom att ta bort huskropparna i fotonas nederdel och bara lämna kvar siluetterna. Frånvaron av husen får motsatt verkan och gör bilderna starkt arkitektoniska. De vita siluetterna för tankarna till arkitekturmodeller byggda av vit kartong. Avsaknaden av färger och detaljer i de vita modellerna framhäver formerna och storleksförhållandena mellan byggnadselementen.

En Marcus Larsson är alltid en Marcus Larsson. Han var nationalromantiker verksam under mitten av 1800-talet. I Marcus Larssons måleri hittar man inget mjäkigt finstilt. I stället är det braskande romantiserade landskap och maximerade naturkrafter i full frihet. Med dramatiska molnformationer en masse. I just denna, Vattenfall från 1856, är molnen faktiskt ovanligt timida.


Svampmolnet i Clouds over Nagasaki skulle kunna vara en bild av ett jordiskt helvete. Yang Jiechangs moln är mycket fysiskt påtagliga och har något starkt kroppsligt över sig; virvlande och vridande former som om det vore inälvor, tarmvred. Även färgerna bidrar till associationen. Svampmolnet, symbolen för atombomben, blir i Jiechangs silkesmålning samtidigt till en bild av det inre, fysiska inferno som strålningen ger upphov till hos de människor som drabbas. 



Oceaner av luft heter Anna Lings, i det närmaste metreologiskt dokumenterade, återgivning av olika sorters moln. Storleken, verket består av tolv delar, och det lågmälda kulören gör att det är svårt att återge i ett foto. Tuschteckningarna är lika lätta och luftiga till sin karaktär som motiven – molnen. De är detaljerat och förenklat på en och samma gång. Tuschets bruna jordfärg och motivens uppbyggnad påminner om ett frottage av wellpapp. 

I installationen Hängande moln svävar stadigt förankrade ”bondage-moln”  från taket med hjälp av kraftiga rep. Konstnären heter Lone Larsen. De bulliga formerna och de traditionella, tunga materialen, gips och brons, gör dem starkt fysiska. Materialvalet fjärmar dem från bilden av moln; som om de egentligen föreställde något helt annat.  

onsdag 7 november 2012

Förlorade ansikten?

Julia Peirone, 6–28 okt på Martin Bryder Gallery
Den utställning som gjorde störst intryck på Lunds Konstkväll, den 20 oktober, var Julia Peirones foton. Utställningen bestod av ett antal porträttfoton av flickor i 12-årsåldern, eller möjligen i nedre tonåren. Sminkade, uppklädda och väldigt söta, vanliga tjejer. Porträtten däremot är inte vanliga – ”normala”. En detalj gör att de skiljer sig från det förväntade på ett avgörande sätt. Konstnären har valt ut de misslyckade fotona. De där bilderna som man i vanliga fall väljer bort, slänger, för att de är så dåliga. Foton där flickorna blundar, gapar eller gör någon konstig min. Den där blinkningen som det alltid är någon stackare som råkar ut för på skolans klassfoto. Men som egentligen är helt normala ögonblick, när vi blinkar eller gör en konstig och hastig min som försvinner lika snabbt som den dök upp. Ögonblick som bara en kamera kan fånga och föreviga. För det är ju aldrig så vi ser oss i spegeln, eller den bild vi har av våra medmänniskors utseende. Möjligen kan man se det hos vissa handikappade personer, som inte kontrollerar sin ansiktsmuskulatur som vi andra gör.

12-13-åriga tjejer – en värstingålder. Åtminstone när det inte är ens egna barn. Jag har känt några stycken. Tjejer som jag kände och som plötsligt inte klarade av att ens en gång hälsa som vanligt. Typ: ”Du ska inte tro att du kan heja på mig hur som helst bara för att du kunde det förut. Allt är annorlunda nu och jag bestämmer själv vem jag vill hälsa på!” Det kan bli så viktigt för dem att visa att de håller på att bli vuxna och inte är barn längre att de halkar utanför de normala umgängesvanorna. (Det var i denna ålder som jag själv var ”tvungen” att gå två meter efter min mor, när vi var ute på sta'n tillsammans.) Att demonstrera sin utveckling, förändring och sitt oberoende blir viktigare än att kommunicera och ha en god relation till andra. Så kan de hålla på en tid, tills de plötsligt hittar sig själv igen. Eller kanske snarare sitt nya, halvvuxna jag. För det bygger så klart på en osäkerhet inför förändringen och en ny fas i livet. Jobbigast är det ju för tjejerna själva och är för det mesta inget som man behöver bekymra sig om.

Det är också en ålder då det intryck man gör på andra med sitt utseende blir allt viktigare. Det här är så klart ett sätt att hantera en osäkerhet; att kontrollera det som är möjligt att kontrollera, t.ex. sitt yttre. För vissa människor dämpas inte behovet att ha strikt kontroll över sig själv och sin omgivning. Och att förlora kontroll är negativt för de allra flesta människor. Ett talesätt för att förlora självkontrollen eller att göra bort sig är att ”förlora ansiktet”. Det är det flickorna på fotona har gjort – förlorat sitt ansikte i bokstavlig mening. Ansiktet, som är det mest personliga vi visar upp för omvärlden och därmed en känslig del av vårt yttre.

Galleristen berättar att flera besökare har upplevt fotona som obehagliga. Vissa har tyckt att flickornas ansiktsuttryck får dem att se drogade ut. Som om drogen har tagit överhanden och fått dem att förlora kontrollen över sitt utseende. Att förlora ansiktet är för många något skrämmande. Det är intressant att se hur lite som krävs för att ordinära flickporträtt ska hamna utanför det normala och upplevas som obehagligt.

En fråga som utställningen väcker är hur Julia Peirone fått tjejerna att acceptera att dessa bilder av dem visas offentligt. För de är ju i en väldigt känslig ålder. Därmed blir också effekten som störst, när utseendet är så betydelsefullt. Att få dem att ställa upp på fotograferingen tror jag inte var så svårt, då de fick leka fotomodell. Men att övertyga dem om skälen att visas upp dem på misslyckade bilder, det är en diskussion som jag gärna skulle velat ta del av.



fredag 12 oktober 2012

Om du missade...

Del 1 av "Sommarutställningar jag hann se men inte hann skriva om. Då."

Jag vill visa några bilder från sommarens utställning med Henrik Håkansson på Lunds Kosthall, A Forest Divided. En fantastisk fin utställning som väckte minnen av en annan utställning, en sommar för längesedan.

I mitten av 80-talet såg jag en utställning på Lunds Konsthall med foton av Man Ray. Det var mitt i sommaren, med en stiltje som man bara kan hitta en söndag i juli i ett sommartomt Lund. Högsommarhetta, närmare 30 grader varmt men med en uppfriskande vind. Jag hade en tunn sidenskjorta på mig, som levde sitt eget liv i vinden, på promenaden från Kastanjegatan till Mårtenstorget.

Väl innanför dörrarna möttes man av en annan tid och en annan värld. Utställningen var ljudsatt med ett av Eric Saties stipianostycke, som var favoritmusik redan då. Eller kanske blev till en favorit, från och med detta tillfälle? Jag minns inte riktigt... Lätt dämpat och disigt solljus strömmade in genom de många ljusinsläppen. Inte mycket folk, som jag minns det var vi nästan ensamma. Och så Man Rays foton, laddade som om de vore laddade av elektricitet. Vackra, säregna, magiska. Oförglömliga.



Det är nog den utställning som genom åren gjort störst intryck på mig. Inte så mycket för att utställningen i sig var exceptionell, utan för upplevelsen i sin helhet. Lite av denna stämning återupplever jag när jag i somras såg Henrik Håkanssons A Forest Divided. Brutal och poetisk på en och samma gång. Natur och övermänskliga maskinella krafter, med vars hjälp träden förflyttats från skogen in i rummet; där det uppstår en spirituell dialog mellan trädens stammar och konsthallens arkitektur. Kanske är den gemensamma nämnaren till upplevelserna av de båda utställningarna just denna – det starka och unika mötet mellan konsten och arkitekturen. 







onsdag 5 september 2012

Dags att släppa ut

Den här bloggen har varit tillbommad och stängd mest hela sommaren, när jag har varit upptagen på annat håll. Men en del idéer har det sipprat i. Så nu finns det faktiskt en lista med texter som jag vill skriva och släppa ut. Om Marina Arbramovic, ytan och blicken: om förändringen av domkyrkoplatsen; om institutionen för konstvetenskaps diabildsamling; om Lunds konsthall och Skissernas museum... Så småningom. På återseende.

tisdag 26 juni 2012

På Lilith Performance Studio, återigen

Morgan Schagerbergs Konservburksdjungeln

I Morgan Schagerbergs performance Konservburksdjungeln ingår, förutom konstnären själv, sångpedagogen Angelica Larsson Asp och pianisten Jamin Pirnia. Den tondöve konstnären och sångpedagogen sjunger och övar, sjunger och övar. Instruerar. Försöker. Kritiserar. Igen och igen. Timme efter timme. I en evig loop.

Upplägget känns igen, är traditionellt. Om du lyckas med det omöjliga uppdraget vinner du lyckan, som kan vara prinsessans hand, belöningen som tar dig från fattigdom till rikedom eller något annat ouppnåeligt. I det här fallet: lär dig sjunga och du vinner framgång, lycka? Eller når en högre, hitintills ouppnåelig nivå - den där den musikaliske pianisten befinner sig? Medlet till framgång i denna historia är en sångpedagog och ett piano.


Platsen: En okänd plats som hämtad från sagan. Ett sex meter högt torn föreställande en gigantisk bergskristall. Kristallen är ett återkommande tema Morgan Schagerbergs konst. I form av kristallkronor t.ex. i filmen The City and the Countryside, på teckningar, i performanceföreställningar. Kristallen som med sin genomskinlighet släpper igenom vår blick, samtidigt som den bryter ljuset och gör omgivningen vackrare med regnbågsfärger. En gång så värdefull att kristallprismor, nedplockade ur ljuskronan, kunde användas som betalningsmedel. I denna miljö, Lilith Performance Event 2011, fungerar bergskristallstornet som ett lockande fyrtorn.

Konservburksträd - vackert silverglänsande och odödliga, men därmed också döda. Precis som kejsaren av Kinas mekaniska näktergal i H C Andersens saga. En perfekt sångare och imitatör, men död.

Att lära sig sjunga trots att man är tondöv. Ett omöjligt uppdrag? Som Sisyfos uppdrag; att i oändlighet rulla en sten upp till bergets topp, för att sedan direkt se den rulla ner igen. (Detta var gudarnas straff för Sisyfos stillfärdighet, klokhet och böjelse för rövaryrket!) Albert Camus menar att detta oändliga arbete inte är den plåga det ser ut att vara, utan att strävan är en tillfredställelse i sig. Eftersom Sisyfos inte ger upp är han starkare än klippblocket, stenen han är satt att rulla. Camus säger vidare " man måste tänka sig Sisyfos lycklig."

Tidigare i år presenterades en nyhet om lyckoforskning, man hade undersökt när människor upplever lycka. (Jag minns dessvärre inte om källan förutom att det var på radions P1-kanal.) Svaren varierade delvis men ett tydligt resultat var att lyckokänslor uppstår när man förlorar sig i en uppgift, glömmer bort sig själv, tiden och rummet. De där tillfällena när man tittar upp och plötsligt inser att timmar har förflutit, utan att man har märkt det. Vilket har likheter med Camus tolkning av Sisyfos situation, även om det är svårt att se Sisyfos arbete som lustfyllt. Men om man vänder på det? Varje gång Sisyfos når bergets topp har han övervunnit stenblocket. Då är det inte längre enbart ett evigt arbete utan i stället en för Sisyfos evigt återkommande seger över stenblocket!
Men det kan även finnas en lyckokänsla i lättnaden när man bestämt sig för att ge upp. Att släppa taget och ge upp sin kamp.

Svårigheten är att inte låta sig hämmas eller styras av andras normer utan att utvecklas på sina egna villkor. Att göra det ändå, fastän det är långt ifrån perfekt. Och utan att plåga sig genom att bli bestraffad och få kritik när man inte lyckas fullt ut och inte når upp till andras ideal. Det är lite väl mycket negativ kritik, för mig personligen, i Konservburksdjungeln; vilket så klart är avsikten. Men det är bra, Morgan Schagerberg sjunger och ger hals i alla fall. Trots att sånglektionen är extremt utlämnande. Alla har väl varit med om, eller känt någon som har fasat inför skolårens uppsjungning. Här sker uppsjungningen offentligt. Det väcker sympati. Även publiken engagerar sig i Morgans uppdrag och ses stillsamt heja på. För det är svårt att låta bli.

Det är en svår balansgång. Tillfredställelsen i att utvecklas. Det går alltid att nå lite längre, bli lite bättre. Å andra sidan - att vara tillfreds med sig själv, att finna sinnesro och acceptera sin ofullkomlighet. Och att själv välja storleken på stenen man har att rulla.
 
Konservburksdjungeln uruppfördes på Lilith Performance Event den 28-29 maj 2011. Konservburksdjungeln är åter aktuell då den ingick i Lilith Performance Studios program på ACTS - Festival for Performative Art 2012 den 16-17 juni vid Museum of Contemporary Art i Roskilde. Denna text baseras på 2011 års performance.
 
Inspelning av Konservburksdjungeln från 2011:
http://vimeo.com/42699035




lördag 2 juni 2012

Anne Pajunen - med stillsam rastlöshet

Skånes Konstförening den 9-12 maj: "Kruingtsjen & andra superhits" av Anne Pajunen och inbjudna gäster.
Ett rum fyllt av en installation, både en utställning och en scenografi för performance. Där är fullt av ljuspunkter, projektioner, föremål och arrangemang organiserade för att skapa ljud. Eller ge intryck av möjligt ljudskapande, som en buktande gramofonskiva varvad med ett tårtpapper på en gammal resegramofon. Utmed väggarna, på rullbara podium, stolar och skåp. Små speldosor med vev i sidan och traditionella melodier(?), som "Für Elise". Eller speldosor med av konstnären nyskapade melodier. Någon sorts pappersremsor med utstansade hål som ger toner när de rullar över speldosevalsen. Vissa av dem kopplade till minitayrförstärkare som förstorar ljudet.

Hängande föremål på en klädstång: en miniradio, fiol, koppar, en mässingsljusstake med dinglande, klingande hängen, strumpor och tyg som kan dämpa ljud, eller fungera som en projektionsyta. En kamera kopplad till någon form av rörelsedetektor som omformar rörelser till ljud, inte helt olikt en elbas. Gamla stolar, bord, fåtöljer, ett uppdukat kaffebord fyllt med sköra och delikata mockakoppar. Sladdar, kameror, projektorer.

En salig blandning och fantasifull samling av föremål som finns här för att användas, av besökare och konstnären själv. Jag blir nyfiken. Jag vill se hur Anne Pajunen själv väljer att använda föremålen och rummet. Så jag återvänder på söndagkvällen, till utställningens sista performance.

Performancen genomförs tillsammans med en inbjuden gäst, dansaren Ofelia Jarl Ortega. Tillsammans har de under dagen improviserat fram föreställningen. Vi beökare tilldelas vanliga, vita engångsmuggar. Sonen, en företagsam ung man på 11 år, hinner undersöka plastmuggarnas potential som ljudalstrare och ljudförvrängare, t.ex. genom att sätta dem över öronen, redan innan föreställningen börjar. Det är bra. Det kan behövas någon som tar tag i saker och ting och inte bara inväntar att saker ska hända, d.v.s. att Anne eller Ofelia ser till att det händer.

Anne Pajunen beskriver sin performance som en kammaropera, att flirta med och ta avstånd ifrån. Som från ett partitur genomför hon i samspel med Ofelia ett antal "scener". Spelar viola och speldosor. Talsjunger, med en fantastisk röst, franska ord och fraser från en bunt av pappersark, som hon frikostigt strör omkring sig varefter hon tar sig igenom orden i textens skrivna ordfigurer. Parodierar en döende operahjältinna i en utsträck monolog där hon upprepar sitt döende. Samtidigt placerar Ofelia, med dansande rörelser, små intensivt roterande blåljus på golvet runt om i rummet. Flyttar kameror och projektorer, bland annat genom att involvera publiken, så att nya bilder skapas - detaljer av rummet förstoras upp och projiceras på en annan plats.

Vi i publiken har tilldelats stolar och platser. Föreställningen pågår i drygt en timme. Men det är inte meningen att vi ska sitta still utan tvärtom uppmanas vi att flytta med, alltefter var i rummet händelserna försigår. De flesta sitter snällt kvar på sina platser. Men inte sonen. Han börjar flytta runt och röra på sig. Till att börja med mest på grund av myror i kroppen, sedan av intresse. Jag hakar på, och efter hand fler och fler. Att även vi i publiken förflyttar oss ger föreställningen mer liv, gör den mindre statisk.

"Det var kul!" säger sonen spontant, när föreställningen slutar. Jag håller med. Med stillsam rastlöshet växte performanceföreställningen fram, och blev efterhand allt rikare. Lager efter lager las till helheten. Det fanns ingen historia, bara rummet och installationens tydliga ram. Ändå är det något jag saknar, som jag inte kan sätta fingret på. En inte helt infriad förväntan? Kanske är det installationens lättsamhet som jag saknar i Pujanens performance? Mycket av musiken och de olika ljuden förknippar jag med seriös, modernistisk musik. (Jag är ingen musikvetare så upplevelsen bygger mer på känsla än på erfarenhet.) Modernismens ibland alltför stora allvar? Det kan vara det.

Jag uppskattar Anne Pujanens prövande, att inget är helt säkert, att det beror på. Hennes "Kanske, om du vill...". Och konstnärens egenkomponerade och oemotståndliga speldosemelodier kommer jag att bära med mig länge, och kanske till och med längta efter.

torsdag 19 april 2012

Breaths - några andetag senare

Breaths är ett verk uppbyggt av helt vanliga plastpåsar fyllda med utandningsluft. Efter att ha deltagit i utställningen ”6 Euro budget – Artistic Practices and Precariousness” i Stockholm visades Solveig Lindgren Inderbitzins och Joanna Thedes vidareutveckling av Breaths på galleri Rostrum den 10 april. Verket baseras på konstpublikens bidrag. De erbjöds att blåsa upp en 3-liters, transparent plastpåse, knyta ihop den och låta den bli en del av installationen. På Rostrum kompletterades Breath med malmöitiska andedräkter.

Ett av syftena med Breaths var att kommentera konstnärers, alltför ofta, dåliga arbetsvillkor. Utställningstitelns ”6 Euro” var den summa konstnärerna fick till sitt förfogande. För pengarna, vilket motsvarar ca 52 kr, köpte konstnärerna plastpåsar och snören, för att därefter låta Breaths fyllas med livsuppehållande syre, bland annat.


Ovan: Solveig Lindgren Inderbitzins
Stockholmspåsarna klär in två av galleriets väggar samt halva ena fönstret. Det är ingen ideal installation. De luftfyllda påsarna behöver rymd eller ljus för att laddas visuellt och komma till sin rätt. Fotona från Kulturhuset i Stockholm ger ett helt annat intryck, med påsarna samlade i fönstren, silandes ljuset. Men så var det inte heller så här konstnärerna hade tänkt presentera verket på Rostrum från början. Då var tanken var att bygga en lufttät glasbox som skulle innesluta de uppblåsta påsarna. Idén strandade bland annat på en alltför hög materialkostnad.

Mot Rostrums vita väggar blir verket en smula platt i bokstavlig mening, både p.g.a. bakgrunden och eftersom luften har gått ur flera påsar. Kanske det visuella uttrycket hade vunnit på en bakgrund som reflekterat omgivningen, som t.ex. spegelglas, eller en annan ljussättning. Jag tror transparensen är betydelsefull för dessa vardagliga, prosaiska objekts förvandling till fjäderlätt, innehållsrik konst. Så det var bra på flera sätt att galleriets fönster fylldes på med nyfyllda plastpåsar.

Andedräkt; att vara stark i anden; andefattig; andanom. Uttrycken och orden är många som kopplas till vår andning – att associera till och leka med. Och att andas tillsammans kan ge kontroll och styrka, t.ex. att hantera smärta. Andedräkten både fyller och laddar verket.

Tillkomsten och den fortsatta historien ger verket dess spänning. Alla personer som har bidragit till Breaths genom att donera några av sina andetag; med allt vad det innebär av virus, baciller och annat(?) högst privat som kan finnas i utandningsluften från vårt inre. Historien om hur andedräkterna efter utställningen packades ner i sopsäckar och transporterades i bil från Stockholm till Malmö. Halvvägs var det paus och plastpåsarna togs ut och luftades medan chauffören, Joanna Thede, fikade på en rastplats. Jag hoppas historien fortsätter, och jag väntar nyfiket.


Utställningen ”6 Euro budget – Artistic Practices and Precariousness” ingick i konstmässan Supermarket i Stockholm under februari i år.

fredag 6 april 2012

En designklassiker för mig - kanske för dig?

Alla som någon gång bläddrat i en bobilaga eller ett inredningsmagasin vet att en designklassiker är något som man ska ha i sitt hem, gärna en Myran-stol. Åtminstone om man är en person med god smak och vill visa att man är intresserad av att följa med i sin tid. Designklassikern är ofta formgiven av någon av de stora skandinaviska, modernistiska möbelformgivarna eller designerna. Sannolikt eftersom de är välkända för många, fabriksproducerad - d.v.s. hyfsat lätta att få tag på, inte omöjligt dyra och i en stil som är rätt just nu. Många produceras dessutom fortfarande eller har återupptagits i produktion.

Jag hittade en designklassiker i ett skyltfönster häromdagen. Det var kärlek vid första ögonkastet. Den var så perfekt, rund och fin i formen, och såg ut att vara skön att hålla i handen. Storleken var bra och dessutom hade den en oemotståndlig pip, som på något sätt påminde om en näbb, en anknäbb kanske. Dessutom verkade den vara väldigt praktisk att ha mjölk i, om ens vänner vill ha det i sitt kaffe eller te. Den fick följa med mig hem.

En designklassiker i ordets vanliga bemärkelse är den inte. (Såvida man inte räknar som Disney när de ger ut sina nya tecknade filmer på DVD.) Men den kommer att bli. Denna lilla mjölksnipa kommer jag att älska så länge den lever och bli glad av varje gång jag ställer fram på bordet. Och formen är fulländad! Så ja, den är verkligen en designklassiker, i alla fall för mig.

Vill du ha en likadan? I så fall finns den att köpa på Laholms Bosättning för 35 kr. Dyrare än så behöver det inte vara med en designklassiker, menar jag.

För dig som tycker det är lite för långt att ta sig till Laholm så finns den antagligen att hitta på andra ställen också. Tillverkaren/importören heter "Strömgården Sweden".


PS: Formen ger mig även vissa andra associationer, men det ska jag inte skriva om här :)

måndag 2 april 2012

Vårens måsten för en modemedveten småtting

Jag hade ett ärende in på HM:s bäbisavdelning, och titta vad jag hittade. Små rutiga, golfshorts(?) i storlek 62 med matchande tenniströja. Med tillhörande skärp som man ska kunna spänna runt den mjuka, lilla vetebullsmagen. Skärp - varför? (Bäbisar med stl 62 cl kan ju för f-n inte gå! Det dom kan är att ligga på rygg i liggvagnen och ha det bra, typ.) Men sedan kom jag på det. Det är så klart för att inte byxorna ska åka ner när pappan med sina starka armar hissar sitt lilla gossebarn högt upp i luften, så att gossen skriker av skratt. Men nej, det funkar inte heller. Små 5 kilos-klimpar i stl 62 (ungefär 2-4 mån gamla) kan inte balansera sina huvuden tillräckligt bra, och kan därför inte hissas. Återstår bara en anledning till denna utstyrsel: Att de stolta föräldrarna ska få höra att telningen är pappa upp i dagen. Och att ingen ska behöva tveka om att hen är en han. För det är uppenbart oerhört viktigt.

För föräldrar med annan livsstil och andra intressen fanns det även miniatyrjeans i stl 62 med fickor, hällor, metallknapp i midjan, och gylf. Herregud så praktiskt när man ska byta blöjor! Särskilt med ett tufft läderbälte i hällorna. Jeansen hängde, såklart, också bland pojkkläderna.

För vårens modemedvetna, feminina 2-månadersbabes finns det ljust rosa byxor med ett käckt knytskärp i midjan. Över detta bär man lämpligen en liten vit "kappa" med volanger i 100% linne. Vem vill inte bränna av sitt första 2-månaders-leende i denna outfit? Klädd såhär blir man garanterat söt som en docka, förutsatt att man inte dräglar, kräks eller bajsar för mycket. Kappan måste nog i vilket fall tvättas och strykas efter varje användning, men vad gör man inte för att vara fräsch. Och man vill ju inte gå runt med mjölkspya på de fina, små påsydda tygrosorna. Båda plaggen finns i storlek 62 cl.


När man har vuxit till sig lite, är pojke och börjar närma sig 1-årsdagen väljer man med fördel ett par tajtare stuprörsjeans i "slim" modell (stl 80 cl, 9-12 mån). Det gäller bara att bäbisen i fråga inte har för mycket mulligt, babyhull runt låren. Då kan det bli problem med att både komma i och ur jeansen när blöjan ska bytas. Hur jeansen är att krypa i återstår att se. Man får hoppas att de smala jeansbenen inte skär in för mycket i knävecken vid krypning. Det hade inte varit kul, varken för bäbis eller föräldrar. Eller så får man hoppas att bäbisen lär sig gå tidigt, så slipper man sådana problem. (Å andra sidan får man andra. I alla fall om man får en 9-månaders med mycket spring i benen.)


Kläder och stil är viktigt del av livet. De första två månaderna går det väl an att softa runt i gosiga myskläder av plysch, men sedan är det dags att sätta fart. Det duger minsann inte att vara en hjälplös och passiv bäbis, och ligga och drägla och pilla på tårna. Nej nej, de får se till att rycka upp sig och hänga med pappa ut på golfbanan. På med skorna bara! Ska man få till den rätta svingen ska det börjas i tid. Eller för den delen: trumsolon i replokalen, om man nu föredrar sådant. Aktivitet framför allt, och gärna lite målmedvetenhet ovanpå det.

Man kan så klart inte förebrå H&M utan det är förstås marknaden som kräver att det ska vara på det här viset, med skärp på bäbisar. Marknaden - denna allenarådande, allsmäktiga och heliga ko som har så många skickliga uttolkare och lärjungar som kan förutspå dess minsta nyck. Oraklet i Delphi kan gå och slänga sig i väggen jämfört med dessa experter.
Hujeda!


Sorgligt omodern 3-månadersbäbis i sparkbyxor av plysch och otidsenlig omlottröja med knytband (OBS gammalt foto).

tisdag 27 mars 2012

Oron och begäret

CO Hultén - en personlig konsthistoria

Det är ett stort och rikt konstnärskap som visas i Moderna museets utställning ”Oron och begäret”. Den nu 96-årige konstnären CO Hultén har varit konstnärligt aktiv sedan 1930-talet. Och är fortfarande produktiv, även om han inte längre gör egna utställningar; han tycker det är för mycket jobb med det. ”Oron och begäret” är en heltäckande utställning som visar konstnärens stora bredd, olika perioder och delar av hans verksamhet med början från 30-talet och fram till 00-talets måleri. Från hans arbete med Galerie Colibri, som han drev i en ramverkstad i Malmö på 50-talet, presenteras trycksaker som kataloger, vernissagekort och affischer. Allt producerat av CO:s hand. I ett mindre rum visas även några verk av de nydanande, internationella konstnärer som bjöds in att ställa ut på galleriet. . Ovan: "Oron och begäret" 1946-51.

Under 60-talet ägnade CO Hultén sig främst åt offentlig konst. På Moderna museet är den enbart representerad av två större målningar som skapades för SR:s lokaler i Malmö på 50-talet. För den som är mer nyfiken på CO:s offentliga verk så finns det en hel del runt om i Malmö. På Malmö Stadion finns en väggmålning utförd 1958. Från samma period, 1955, finns en invändig väggutsmyckning i kvarteret Godheten. På Rosengårds torg har han gjort en utvändig utsmyckning och formgivit inredningen ,1966-67, och i ett bostadsområde i Lindängen formgav han och färgsatte delar av exteriören 1971. I Lund finns en utvändig relief för Malmö Landstings centralförvaltning 1960. Jag måste också nämna den invändiga målning han gjorde i Statstjänstemännens hus i Stockholm 1969. Skisserna till målningen är ganska säregna med tanke på placeringen. Dessvärre känner jag inte till hur slutresultatet ser ut. (Jag hoppas kunna komplettera med ett foto av skissen därifrån.)

Det bör vara möjligt att ta del av åtminstone de utvändiga utsmyckningarna, även om det kanske kan kräva visst detektivarbete att lokalisera dem. I katalogen till ”Oron och begäret” finns vissa adressangivelser i CO:s CV. Jag har inte själv sett dessa offentliga verk utan känner till dess existens eftersom skissmaterial och modeller finns på Skissernas museum i Lund. Där finns närmare 300 av CO:s skisser och
modeller, av såväl genomförda uppdrag som outförda idéskisser. I nordiska salen kan man se en förstudie till väggmålningen på Malmö Stadion. Det övriga materialet är dessvärre inte tillgängligt. På sikt är planen att besökare ska kunna ta det av det arkiverade skissmaterial, i form av foton och fakta, via den databas över museets samlingar som har påbörjats.

På Skissernas museum finns även en samling med förarbeten till afrikansk offentlig konst. Dessa inköptes på uppdrag av museet av CO Hulténs under hans resor i västra Afrika i början av 70-talet. Dessvärre är inte heller denna samling tillgänglig för besökarna för närvarande. I museets katalog "Visionärer och utmanare" från 1995, kan man läsa om dessa bokstavliga “upptäcktsresor” som CO företog för att få en inblick i Västafrikas offentliga konst. Man kände inte till om det fanns någon, eller vad det fanns för offentlig konst i dessa länder före CO:s avresa. Men man hoppades och trodde att dessa nya länder hade behov av att manifestera sin nyvunna självständighet med offentlig konst. CO hade då sedan länge ett stort intresse för den afrikanska kulturen och under sina resor samlade han en mängd afrikanska konstföremål för eget bruk. Ett urval av dessa ingår i Modernas utställning. Intresset och erfarenheterna från Afrika har under en lång tid inspirerat CO:s konst, ofta med en politisk undertext. Nedan: "Vittnet" 1978.


Konstnären själv möter man i Lisa Fjellmans halvtimme långa film "c/o CO" som baseras på Thomas Millroths samtal med konstnären. Filmen är en mycket fin skildring av en man som ägnat större delen av sitt rika liv år konsten. CO Hultén är en god berättare. Där finns en humor och underfundighet som ibland även glimtar fram i konsten. Hans reseskildring av Afrika-resorna i katalogen "Visionärer och utmanare" är ett rent nöje att läsa.

CO Hultén är en spännande konstnär. Uppenbart utåtriktad har han sökt samarbete med . andra, där imaginisterna är det mest kända. För att inte nämna allt det andra: galleriverksamheten, det afrikanska intresset, Europa-kontakterna, erfarenheterna och kontakterna från sitt arbete som reklamtecknare på Å&R, experimenterandet och utvecklandet av nya tekniker, som t.ex. frottage. Ett öppet och nyfiket sinnelag, fruktbara möten och erfarenheter från olika områden har format ett rikt konstnärskap. Jag blir bara mer och mer intresserad av människan CO Hultén ju mer jag får veta. Till höger: "Hästkrafter" 1947.

Moderna museet och kuratorn Thomas Millroth har åstadkommit en fullödig utställning som på ett utmärkt sätt presenterar denna produktiva konstnär. Katalogens texter skildrar bl.a. CO:s konsthistoria och hans grafiska arbete. Utställningens mer centrala verk har fått egna texter med bakgrundsfakta som ger en fördjupad förståelse för de utställda verken. Det är också positiv att man även valt att visa arbeten av CO:s generationskamrater, som han hade olika typer av samarbeten med. Mitt enda minus är bristen på sittplatser framför filmen samt att man valt att lägga in en kvarts paus mellan varje visning. Börjar man se filmen mitt i så får man därför vänta en kvart innan man kan fortsätta och se klart. Till vänster: "Lyckans torg" 1944 samt "Gatukartiogram" 1944.

Men om Skissernas museum hade haft möjlighet att under samma period visa sin afrikanska samling, som tillkom på CO:s initiativ, samt samlingen av hans skisser och modeller så hade det varit ännu bättre. Både för Moderna Museet, Skissernas Museum, och inte minst för konstpubliken och CO Hultén-fantaster. För övrigt är allt gott nog!

Utställningen på Moderna Museet i Malmö pågår t.o.m. 27 maj 2012.
Nedan: "Stiger ur dunklet" 1990/96


fredag 10 februari 2012

Åter på scen - Svenska Livmodersbaletten

Efter att ha blivit utsedd till ett av de bästa scenframträdandena 2011 kommer nu Svenska Livmodersbaletten åter att inta scenen i Hässleholms Kulturhus. Föreställningen heter Halva mänskligheten och handlar om det som varje kvinna måste förhålla sig till - sin livmoder. Under devisen "rött och rått" ger Livmodersbaletten sig i kast med ämnen som lust, abort och missfall i en djärv och hämningslös blandning. Halva mänskligheteten kanske kan chockera, men framför allt lockar den till skratt. Som ibland fastnar i halsen. Högt och lågt, humor och allvar blandas i ett mustigt allkonstverk med dans, skådespel, musik och film. Väldiga och värdiga fyller de dansande livmödrarna scenen i sina gigantiska, rödskimrande livmodersdräkter.


- Idén bakom Svenska Livmodersbaletten är att kvinnor ständigt måste förhålla sig till sin livmoder. Under större delen av livet styr och påverkar livmodern livet i såväl stort som smått. Det är inget man pratar om men alla kvinnor vet hur det är, därav namnet Halva mänskligheten, berättar Ulrika Mikkels Nord, initiativtagare och konstnärlig ledare.

Manusförfattarna och performanceartisterna Lisa Fjellman och Anna Lönn Franko menar att humorn är en viktig ingrediens i föreställningen. När man blandar det sublima och det löjliga blir man plötsligt varse det absurda i tillvaron, som att en av föreställningens filmer, Klitta på stan, blev censurerad av You Tube. Detta trots att den varken innehåller något naket eller våldsamt utan enbart skildrar kvinnlig sexualitet ur en humoristisk synvinkel. Samhällets spelregler och dess luckor blir uppenbara i det komiska.

Svenska Livmodersbaletten grundades hösten 2011 och består av åtta livmödrar. Gruppen uruppförde sitt verk då de inledde "Smala veckan" i Hässleholm i oktober. På Internationella kvinnodagen, den 8 mars, kommer de återigen att uppföra sin bejublade föreställning "Halva mänskligheten" på Blå scenen Hässleholm Kulturhus.

torsdag 2 februari 2012

Traumwald - drömmar som blev till guld

Vinnare av filmfestivalen Up & Coming

Vår ponny debuterade som skådis-häst i somras. Hon tycker det är roligt när det händer saker och åker gärna iväg på utflykt, oavsett om det är hopptävling eller veterinärbesök (ja, faktiskt). Så det här med filminspelning var bara kul, Bonita var med på noterna direkt och förstod snabbt att hon hade en central uppgift att fylla. Dessutom är hon van vid lite av varje. Jag kan t.ex. enkelt fickparkera henne i gamla hovspår, vilket var en fördel när det är dags för en ny tagning av samma filmsekvens.

Häromdagen fick jag se resultatet. Filmen heter Traumwald (Drömskog) och är en 10 minuters kortfilm gjord av Magdalena Lepp, som går på filmskolan Film Arche i Berlin. Magdalena är inriktad på redigering men i den här inspelningen fungerade hon som regissör, eftersom hon var den enda i filmteamet som pratade svenska. Traumwald är Magdalenas andra film och är inspelad i hennes hemtrakter i Häckeberga utanför Genarp.

Filmen handlar om Natalie, spelad av 10-åriga Anja Rondin, som flyr från föräldrarnas gräl och försvinner ut i skogen, ut i naturen. Barndomen med dess frihet och beroende, frihet att försvinna in, eller ut i sin egen värld. Fri att drömma utan begränsningar, t.ex. om en egen häst. Möjligheterna synes vara oändliga. Men utan möjlighet att förvekliga drömmarna. Att på gott och ont, kunna och få återvända till tryggheten och föräldrarnas omsorg.

Natalie strövar runt i ett paradisiskt landskap. Naturljuden ackompanjeras av stillsam pianomusik. Uppe i ett jakttorn i bokskogen har hon gömt en skatt i en gammal plåtburk, däribland en leksakshäst. När hon öppnar ögonen, efter att tyst ha sänt en önskan, står det en häst nedanför jakttornet och väntar på henne. Natalie går fram till hästen och bekantar sig med den. Hästen låter sig nådigt klappas, smekas och gosas med innan den försvinner bort genom skogen.

Inspelningen av just denna scen var väldigt speciell med fullständig närvaro. Anja och Bonita fick kontakt och Bonita stod lugn och avslappnad medan Anja klappade henne. Alla vi runt omkring var tysta och stilla för att inte störa kontakten mellan häst och flicka. Stämningen var i det närmaste andäktig, en intensiv stillhet inramad av skogens ljud. Resultatet blev lika bra som verkligheten, om än annorlunda så klart.

Med Traumwald deltog Magdalen Lepp i Up & Coming, Tysklands största filmfestival för unga filmskapare, i november - och vann 1:a pris i den nationella klassen! Fantastiskt roligt och välförtjänt. Självklart känner vi oss delaktiga till resultatet och är glada och stolta över att ha kunnat bidra. Bonita visade sig vara en naturbegåvning som skådis-häst; och 11-åringen blev omåttligt stolt när han såg sitt namn rulla förbi, som djurtränare, i filmens eftertext.

onsdag 11 januari 2012

Och nu blir det reklam

Lunds trevligaste klädbutik

Varför jag bloggar om det här? Eftersom "Sheena is" är en av mina favoritaffärer som jag vill ska finnas kvar. Det bästa sättet är att försöka få fler att hitta dit. Dessutom vet jag av egen erfarenhet hur svårt det är att försörja sig på att driva en liten butik.

Jag har köpt flera av mina favoritkläder på "Sheena is". Förutom nya kläder finns där bland annat second hand, handstickade tröjor och mössor mm, Dr Martens, fina strumpor, gamla och nya designade smycken och accesoarer.

Förra sommarens finaste fynd. Lägg märke till de munchska ångestkurvorna på det infällda tyget. Gillar.










Handstickad tröja efter mönster från 60-talet.


En kjol av märket Smash, även om vinden gör sitt bästa för att försöka få den att se ut som ett par shorts. Smash's kläder påminner en del om Desigaul men är betydligt billigare. En nackdel är dock att storlekerna är ovanligt små. Strumporna har jag också köpt på Sheena is.




Den här kjolen har jag haft ett tag, också av märket Smash. Det är nog drygt två år sedan jag köpte den.





Affären ligger vid Lilla Fiskargatan i Lund, fast in på en gård. Ungefär mittemot Gleerups bokhandels barnavdelning.

Om du vill veta mer så får du kolla här: www.sheena-is.se/shoppa/