Smygträning i fullt dagsljus

Man vill ju gärna vara effektiv, hinna med så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. Jag tror jag har någon variant av Wonder Woman eller Barabella som ideal, fast med familj då förstås. (Barbarella är en av Jane Fondas gamla paradroller från 60-talet, innan hon började intressera sig för politik och gympa.) Det bästa är därför om jag kan göra två eller gärna flera saker samtidigt. Fast jag är inte så bra på det nu för tiden, jämfört med förr.

Det är ganska stor skillnad på att vara nånting på 20, med nånting på 40. Tydligen så minskar t.ex. muskelmassan ganska mycket efter 40, och det lär knappast betyda att man går ner i vikt och blir spenslig och anemisk.

En sak som jag har svårt att hinna med är allsidig träning, att få kroppens mer udda muskler att jobba. När det gäller mig är vissa muskler extremt vältränade, t.ex. tangentsbordsmusklerna, körabilmusklerna och stressa-runt-med-uppdragna-axlarmusklerna. Andra muskler använder jag betydligt mindre. Inte särskilt bra alls. Problemet är att hinna med. Men jag tror att jag har hittat lösningen - smygträning för stillasittare. Jag hörde ett reportage om det på radion; det är två sjukgymnaster Britta Balkfors och Jenny Kroon som hade tagit fram övningar som man t.ex. kan göra när man sitter på bussen eller vid sitt skrivbord, samtidigt som man pratar telefon eller gör något annat nyttigt. (Möjligtvis ska man ta det lite lugnt just vid telefonsamtal så att den man talar med inte missuppfattar den ansträngda andningen.) Nåväl, det är enkla övningar där man använder sig av stolen man sitter på och det eventuella bord man har framför sig. Jag var och lånade boken på biblioteket och i den finns det instruktiva bilder som förklarar hur man gör. Det kan t.ex. vara att sträcka ut benet framför sig, när man sitter alltså, och hålla kvar det i 20 sekunder. Inte svårt alls. "Jag drar väl igenom de där övningarna" tänkte jag, efter att noga ha studerat boken. Hålla benet upplyft 3 x 20 s. Lätt som en plätt! Oj, fast lite jobbigt var det allt, även om jag klarade alla momenten utan större problem. Att ovana muskler fick jobba kändes tydligt. Allra tydligast kändes det dagen därpå, väl tydligt faktiskt. Ont precis överallt, bara för lite benlyfts och annats skull. Det var i det läget jag insåg hur otränad jag faktiskt var. Och att man kanske inte ska börja med att göra varje övning x3 utan vara lite mindre ambitiöst till början. Ja, så nu är det bara att komma igång. Det var ett tag sedan jag tänkte att jag skulle göra det. Men nu kan du ju fråga hur det går, i alla fall.

Det finns alltid något att göra

Men se upp för män med motorsåg!
Just nu är det stendött i trädgården, nästan. Den torra, isiga ostanvinden som under några veckor pinade vår trädgård, lyckades frystorka och suga musten ur det mesta och lämnade det brunt, förtorkat och ihopskrumpnat efter sig. (Om det här hade varit en metafor hade det verkligen varit kris! Växter däremot är tuffa.) Murgrönan ser nästan död ut, och den i vanliga fall så kaxiga vintergrönan hänger med bladen. Men det är ingen fara. Murgrönan kommer att få nya blad och de hängande bladen är en metod som vissa växter, t.ex. vintergröna och rhododendron, använder sig av för att minska avdunstningen från bladen.

Snödropparna däremot låter sig inte nedslås. De borrar sig upp i täta snödroppsarméer trots minusgrader och snustorr jord. Våra finaste snödroppar växer utanför trädgården, i en vildvuxen del av tomten. Mitt i en tät dunge av krikon med oräkneliga rotskott hittar man de mest tätvuxna och kraftiga snödroppsbestånden. Det är uppenbart att de trivs, de sprider sig hej vilt så man får se upp var man sätter fötterna. Jag är enbart tacksam, snödroppar är en av mina favoritblommor. När de väl blommar kan man plocka hur många buketter som helst. Dungen ligger i hörnet mot åker. Eftersom åkern ligger högra tror jag att en av trivselfaktorerna är att de får del av gödslingen på åkern.


Jag håller mig inomhus, trots att jag inser att det vore idealiskt att passa på och räfsa upp de där kvarglömda höstlöven som gömdes under snön i november. För det här är faktiskt en tid på året då man kan göra lite av varje, utan att behöva bli stressad av växtkraften. Leta sten och placera ut som kantsten, trampsten eller hur man nu vill använda dem. Att leta fina stenar i stenrösen tycker jag är oförklarligt roligt, det blir som någon sorts skattjakt. (Kanske borde jag blivit arkeolog specialiserad på sten.) En fördel med årstiden är att trädgårdens struktur är tydlig, när det inte är någon grönska som skymmer. Närmast vägen finns en liten värdelös gräsmatteplätt inramad av funkia. Storleken och läget gör att det är den man klipper sist; och tyvärr allt som oftast inte alls. Därför ska den bort. Planen är att ersätta gräset med singel, innanför en ram av kantsten. Runt lönnen som står mitt på gräsmattan ska det bli en upphöjd miniatyrrabatt, kantad av större stenar, med någon marktäckare; kanske krypkotula eller en ny favorit – korsikans murreva, om den kan trivas med läget. Jag hoppas att det kan bli lite japansk känsla över det. Gruset kan man mönsterkratta, om man vill.

Annat jag skulle kunna göra är att dra upp rotogräs, maskrosorna är inte så tuffa så här års. Eller sätta upp min egenhändigt gjorda spaljéer till klängrosorna. Det är bara ett problem, allt det här bygger på att det inte är fruset i marken. Men beställa hem singel skulle jag kunna göra. Och om man strör ut tösalt innan man sprids ut singeln har fröogräset ingen chans när fukten och värmen väl kommer. Det är också nu som man kan beskära vissa träd, t.ex. äppleträd. Vår bokhäck har vuxit sig mannatjock, och då menar jag en liggande man, d.v.s. den är närmare två meter bred. Därför behöver södersidan av häcken skäras tillbaka för att det ska gå lättare att klippa ovansidan. Får se om jag kan locka med mig maken, jag klarar det inte själv. En allmän varning: Tänk på vad du gör innan du släpper lös en man med motorsåg i din närhet! Ni har väl läst vad som hände på en förskola där några gubbar skulle beskära fruktträden, men i stället sågade ner ett päronträd helt och hållet. Exemplen är många. Jag tror de drabbas av någon sorts hybris; att så enkelt kunna nedlägga något som är så mycket större och mer långlivat än de själva. Så, lita inte på en man med motorsåg, om du inte känner honom väldigt väl eller håller honom under ständig uppsikt.

Det verkar vara sol på gång i helgen. Kanske vågar jag mig ut. Och i natt kom det någon sorts fukt; det får mitt bondeblod att svalla.