Årets sista skörd

OM det skulle bli snöstorm innan kvällen, och kylskåpet skulle ha råkat var tomt, så hade vi klarat oss ändå. De 3,5 m höga jordärtskockorna har gett riklig utdelning. De kan skördas så länge det inte är tjäle, och det är det inte denna hitintills varma vinter. Grönkålen klarar sig också bra med att stå kvar i grönsakslandet, även när det fryser. Persiljan är fortfarande fin, precis som salvian och rosmarinen. Machésalladen är dessvärre slut, men det beror bara på att C var alltför nitisk när jag bad honom plocka den. Den kallas passande nog även för vintersallad och klarar lätt en riktigt kall vinter, som förra årets. I slutet av våren blommar machésalladen och sätter frön och till hösten blir det nya små plantor. Och så rullar det på. Mycket praktiskt!


Jag har även några extremt hållbara vinteräpplen.Jag vet dessvärre inte vad det är för sort men trädet är gammalt, säkert närmare 100 år. Ibland hänger det äpplen kvar på grenarna fram till våren, såvida koltrastarna kommer åt dem. Ärligt talat så är de mer hållbara än goda, att äta råa i alla fall. Men koltrastarna älskar dem.

Det skulle kunna bli något av det där. En helt ok nyårsdagsmiddag t.ex., om än vegetarisk: grönkålssoppa, jordärtskocksgratäng med salvia och rosmarin samt machésallad (om C missat någon) och någon sorts äppledessert till efterrätt. Helt och hållet med nyskördat från trädgården som bas. Det känns bra. Mitt bondeblod svallar lite extra och jag antar att mina likaså bondska förmödrar skulle le förnöjt i sin himmel. Med eget land klarar man sig på egen hand!

Lillith Performance Studio fredagen 2 december

The Islandic Love Corporation: Think less – feel more.

Publiken möts av tre svartvit-klädda värdinnor. Dessutom finns här en kvinna som ger instruktioner och utför vad som ser ut att vara avancerade matematiska beräkningar på en griffeltavla. Efter en något utdragen förberedelse, där vi utrustas med hjälm, leds vi in i det inre rummet – till den andra världen.

I rummets mitt ligger åtta personer som enklast kan beskrivas som ansiktslösa mumier, helt och hållet täckta i hudfärgat nylon, runt en trekantig upphängd plattform. Ljudet från en pinglande triangel ger nylonmumierna liv och de sätter sig upp.

Det här är en föreställning för alla sinnen. Rökmaskinen puffar. Från det angränsande rummet kommer doften och ljudet av poppande popcorn, som med jämna mellanrum töms i en skottkärra. Ljud från triangel, blockflöjt och ett trumset.
De tre värdinnorna styr. En efter en uppenbarar sig föreställningens aktörer. En svartbrun hög får plötsligt liv och visar sig vara en liggande person. Svartklädd, sånär som på slipsen, och med visirförsedd hjälm och mörka nylonstrumpor fastsatta vid kroppen. I de uttöjda strumpornas ändar ligger stenar som figuren släpar efter sig då han vandrar runt runt i rummet.

En prydligt klädd man med hatt och väst. Likt en herde har han dessutom en lång vandringsstav och en mantel vävd av olikfärgade strumpor. Han ansluter till vandringen runt rummet, för att slutligen slå sig ner på sin mantel där han river en dagstidning i strimlor.
En vit nylonmumie leds in och upp på ett lågt podium. Figuren får hjälp med att skala av sig det yttersta klädlagret, vränga det ut och in och sedan krypa in i det igen. Nu med slingrande tunna röda och blå slangar, på utsidan av dräkten. Som en gammaldags medicinsk illustration av blodomloppets vener och artärer. Men inte flådd, bara vänd ut och in - hudlös.

Ytterligare en svartbestrumpad man med hjälm och visir. Från axlar och armarna hänger färgstarka strumpor med mönstrade leksaksbollar instoppade i ändarna, som klasar av utdragna pungklot. Ett hetsigt trumsolo sätter igång mannen som hoppar, studsar, svänger och slänger med bihangen. Det är galet, intensivt, roligt. Till sist har han snott in sig själv i en härva av strumpor och pungklot. Då hjälps han ömsint upp och till ro i ett nät som hissas upp och låter honom vila i sin kokong.

Myt och historia. De olika gestalterna väcker suddiga ihågkomster och känns vagt bekanta, som mytologiska gestalter ur en forntida skapelseberättelse: Mannen fjättrad vid sina stenar som en omvänd Sisyfos. Herdens mantel vävd av ödets strumpor? De tre värdinnorna som likt nornor styr händelserna.


De åtta nylonmumiernas händer frigörs från sina lindor av värdinnorna. En mumiekvinna har knippen av långa spröt i stället för fingrar som vecklas ut då lindorna tas av. Hon leds upp på den trekantiga plattformen och hissas upp i luften i skenet av ett aggresivt stroboskop ljus. Därifrån dirigerar hon den febrila aktivitet som plötsligt utbryter, föreställningens crescendo. Rummet vävs in i ett nätverk av utsträckta, ihopknutna färgstarka strumpbyxor som får rummet att likna en tredimensionell Jackson Polock-målning. Eller en bild av hjärnans nervbanor med nyutvecklade kopplingar och mönster.

Strumbyxor binder ihop föreställningen både bildligt och bokstavligt. Detta urkvinnliga plagg som utan innehåll, utan ben, är extremt osexiga och fula - tomma, oformliga och sladdriga. Medan den nyss avtagna, spindelvävstunna strumpan med bibehållen kvinnobensform är full av sensualism och sexuell laddning; något Mrs Robinson visste att utnyttja i Mandomsprovet. Strumpbyxan befriade 60-talets kvinnor från strumpeband och höfthållare. Två decennier tidigare hade nylonstrumpan gjort den exklusiva silkesstrumpan tillgänglig för nästan alla kvinnor. Tidigt lyckades man tillverka nylonstrumpor som var närapå outslitliga. Men vem tjänar pengar på outslitliga kvinnostrumpor, som aldrig släpper en maska? Den hållbara nylonstrumpan offrades på kommersialismens altare och ersattes av en mer kortlivad kusin.

Think less - feel more är en föreställning som förbluffar, förbryllar och stimulerar. Och som sätter igång mina tankar, efteråt. Vad betyder det egentligen, allt det där som hände? The Islandic Love Corporations egen utgångspunkt har varit ett okontrollerbart system, mänskliga kontakter, känslighet, transparans och elasticitet.

Think less - feel more. Tänk mindre - känn mer. Använd dina sinnen. Upptäck andra samband och mönster än de vanliga vedertagna. Tänk själv.

The Islandic Love Corporation är en grupp bestående av konstnärerna Sigrún Hrólfsdóttir, Jóni Jónsdóttir och Eirún Sigurdardóttir . Förutom performance arbetar de även med videos, installationer, kostymer och scenografi. Ofta behandlar de frågor av politisk eller existentiell karaktär. På inbjudan av Lilith Performance Studio har de under året tillsammans arbetat fram sin performance "Think less - feel more".

Foton:(c)Lilith Performance Studio

Konsten åt folket

Samt om Tor Billgrens recension av utställningen "Möte med Hill - Malmö Konstmuseum i urval"

Onsdagen 16 november recenserade Tor Billgren Lunds Konsthalls utställning "Möte med Hill - Malmö Konstmuseum i urval" under rubriken "Konstmuseets långa grenar" (Sydsvenskan s. B2). I recensionen ifrågasätter han bl.a. idén med att Malmö Konstmuseums samling med jämna mellanrum lånas ut till andra institutioner i regionen. Han menar att detta kan vara en återvändsgränd i strävandet efter ett eget museum för samlingen.

En permanent utställningslokal är självfallet en första förutsättning för att Konstmuseets samling ska bli tillgänglig för allmänheten. Men det är inte bara detta det kommer an på. Det handlar även om hur samlingen och verken presenteras för konstpubliken. Ungefär halvvägs in i artikeln skriver Billgren följande:

Konsthallschef Åsa Nacking slår fast att hon inte främst är ute efter paralleller mellan Hill och det samtida, utan snarare valt konstnärer som hon "ändå velat visa". Det är bra, och vi slipper därmed förödmjuka våra intellekt med intetsägande associationer som "Och precis som hos Hill kan man ofta se träd och skogspartier i Matts Leidenstams fotografier" eller "Helene Billgren och Hill uppvisar ett konstnärligt släktskap i sitt intresse för det erotiska".

När T. Billgren poängtera att Åsa Nacking valt att visa de samtida konstnärer som hon ändå velat visa ger han en väl förenklad version och bara halva sanningen bakom utställningsidén. Åsa Nacking skriver i katalogens inledning att Hill ”ställs mot 25 samtida konstnärskollegor som liksom han arbetar utifrån klassiska kriterier för skapande, såsom kritik, egensinne och i viss mån utanförskap. Det språkliga, den egna berättelsen har fått särskilt utrymme.” Däremot har hon inte i första hand valt konstnärer som påstår sig ha påverkats av Hill.

Man kan undra om T. Billgren över huvudtaget har läst katalogens inledning innan han skrev recessionen. Eller om han har valt att lyfta fram det som är hans personliga ideal? Oavsett vilket såg går detta på tvärs med min uppfattning och jag ska erkänna att T. Billgrens sätt att uttrycka sig fick mig att se rött.

Självfallet uppstår det relationer mellan verken när man väljer att låta dem mötas i en gemensam utställning. T. Billgren tycker uppenbart att det är positivt att dessa relationer mellan teckningarna och de samtida verken inte uttalas, som han visar genom att ge exempel på ovanstående ”intetsägande associationer”. Exemplen är med största sannolikhet T. Billgrens egna och inte några vekliga citat.

Det finns ett släktskap mellan Hills och Helene Billgrens teckningar, både till det erotiska innehållet och i uttrycket. Att sådana ”associationer” enligt T Billgren skulle vara intetsägande är på en gång både ytligt och elitistiskt. Genom att välja ordet ”associationer” nedvärderas dessutom betydelsen av de likheter som finns mellan de båda konstnärernas teckningar.

Något som de flesta, kanske t.o.m. alla, konstinstitutioner säger sig sträva efter är att bredda sina besöksgrupper och att locka olika sorters människor till sina utställningar. Vill man locka en bred publik och få denna publik att återvända kan man inte anpassa informationen runt en utställning till den konstkunnige recensenten. Eftersom det inte är konstrecensenten, om vi hårdrar det, som är målgruppen för utställningen. Av utställningsbesökare i stort är det enbart ett fåtal som är konstrecensenter. Om man vill ha en bred och varierad konstpublik som inte ska behöva känna sig okunnig eller utesluten, utan att för den skulle undervärdera betraktaren, så får man också bjussa på information och konstpedagogik. Även om en känslig konstrecensent ibland kan komma att känna sig ”intellektuellt förödmjukad”.

Det kan t.o.m. vara så att T. Billgrens "intetsägande associationer” kan vara ett sätt att öppna upp ett konstverk för den konst-ovane såväl som den kunnige betraktaren. Bidra till att betraktaren upptäcker andra sidor i verket, andra lager, än de mest uppenbara och i bästa fall får en aha-upplevelse. För en sak är säker - vi är alla olika. Det som är uppenbart för en person, t.ex. en konstrecensent, behöver inte alls vara uppenbart för andra. Jag menar att ett av målen med informationen runt en utställning bör vara att öka intresset och förståelse för konsten. I alla fall om man inte vill att konstutställningar främst ska rikta sig till en snäv och exklusiv krets.

Om man vill att konsten ska nå människor, påverka genom att väcka nya tankar och idéer, skapa diskussion och vara en motvikt till den dominerande visuella vardag vi omges av; så är det än mer viktigt att bjuda in utställningsbesökaren till tankegångarna bakom utställningen och visa på möjliga ingångar till verken. Det är precis det som Åsa Nacking gör i den informativa och välskrivna pocket-katalogen. I denna får samtliga konstnärer en egen presentation och ett foto på ett verk. Dessutom är katalogen gratis vilket är både generöst och gör att man som utställningsbesökare känner sig delaktig.

Det är mycket positivt att få ta del av Malmö Konstmueums samling på Lunds Konsthall och Åsa Nacking har gjort ett bra urval och en fin utställning. Att i framtiden tillgängliggöra samlingen för allmänheten handlar inte bara om lokaliteter utan även om hur konsten presenteras. Och i det sammanhanget vore det mycket olyckligt om konstrecensenter som T. Billgren kom att fungera som måttstock.

I premiärvimlet med Svenska Livmodersbaletten

Svenska Livmodersbaletten hade sin premiärföreställning på Hässleholms kulturhus den 17 oktober och fick ett mycket positivt mottagande. Norra Skånes recensent Sophie Lossing skrev bl a

”…Livmodersbaletten spränger glatt och frejdigt alla gränser och trampar på alla tabun i sin ambition att ge livmodern ett ansikte och återta kontrollen…”
Och vidare: ”Jag känner mig upplyft, har ont i magen av allt skrattandet. Det här är inte smalt. Det är helt enkelt viktigt och borde vara obligatoriskt undervisning…” (Norra Skåne 20011-10-19, s. B2).

En säker källa talade även om publikens breda leenden då de kom ut ur salongen, och ordet ”skrattkramp” har nämnts i samband med föreställningen. Så man vågar nog påstå att det var fråga om en succé för denna nya Ukka-produktion.

Föreställningen ”Halva mänskligheten” är en spännande blandning av dans, film, sångframträdanden, monologer och föredrag om livmoderslivets olika skeden och tillstånd. Det ambitiösa programmet och uppsättningen för osökt
(Foto (c)Björn Petersson) tankarna till Svenska baletten, i 1920-talets Paris. Likheterna är stora: den konstnärliga djärvheten och blandningen av uttrycksformer; de avancerade dräkterna och, sist men inte minst, den delvis nydanande koreografin. För den som tvivlar på koreografin kan jag bara säga: Prova själv att dansa i snäv slidkjol och klafsiga blygdläppsskor, så får ni se hur lätt det är! Dessutom är det en vedertagen sanning att det är svårare att dansa med mer än två armar, även om de kallas äggledare. Såvida man inte heter Vishnu. Nåväl, Svenska Livmoderbaletten känns som en självklar arvtagare till den på sin tid världsberömda Svenska Baletten.

För er olyckliga som inte hade möjlighet att bevista föreställningen ges här ett kort sammandrag.

I numret med den Svenska Livmodersakademien diskuterades de två nyorden fittslask respektive verbet att ”klitta”. Ordens etymologiska bakgrund fick en grundlig belysning samt ett flertal exempel gavs på hur orden kan användas. Båda orden presenterades dessutom och sattes in i sina sammanhang på ett föredömligt sätt i sångnummer av Lisa F och Anna LF. I den första, ”Missfalls-rap”, beskrivs några av livmoderns mörka sidor medan den muntra ”Jag ska klitta hela världen, lilla mamma” ger en mer positiv bild av livmoderslivet.

Missfalls-rap
Foto (c) Björn Petersson

Pippa Lebensraum framförde en monolog om livmodersmakt och myteri, d.v.s. när livmodern försöker ta kontrollen över kroppen, våra intressen och handlingar. Vi lyckades fånga Pippa för en kort intervju direkt efter föreställningen.

Vi har förstått att det här är ett ämne som ligger dig varmt om hjärtat?
– Ja, jag vill gärna ge livmodersmyteriet, eller kanske snarare den "skenande livmodern" ett ansikte. Det är ett problem som bör tas på blodigt allvar, det kan få allvarliga konsekvenser om det inte bemästras. Jag menar, hur skulle vårt samhälle se ut om vi lät oss styras av våra känslor och drifter?
Foto (c) Björn Petersson
Är detta en fråga du driver som privatperson eller har du någon organisation bakom dig?
– Detta är helt och hållet mitt eget initiativ. Men det här är ju inga nya tankar. Redan den gamle Seved Ribbing behandlade problematiken i sin skrift ”Om den sexuella hygienen och några af dess etiska konseqvenser”. I samma generation hittar vi de båda läkarna Henrik Berg och Erik Willhelm Wretlind, som är andra goda förespråkare. Tittar vi bakåt i tiden finns här mycket att hämta. Vilket Claes Ekenstam skriver om i sin föredömliga avhandling ”Kroppens idéhistoria – disciplinering och karaktärsdaning i Sverige 1700-1950”. Där hittar man även utmärkta tips på hur man stävjar ett omåttligt onanerande.
Och vad är det för tips, om man får fråga?
– Jag menar att man inte ska krångla till det utan ta det enkelt - med disciplin och kalla avrivningar... Förlåt, jag menar så klart disciplin och kalla avridningar. Och med ett bra dressyrspö kan man nå långt.

Här får vi tyvärr lämna Pippa Lebensraum och en spännande diskussion innan hon försvinner in i logen för klädbyte; och med henne resten av den Svenska Livmoderbaletten

Det här var ett lite smakprov ur den mångfasetterade föreställningen. Dansen och filmerna ska företrädesvis ses live för att komma till sin rätt. Ännu är inga nya föreställningar inplanerade, även om vissa rykten florerar. Så det är bara att hålla tummarna för att Svenska Livmodersbaletten snart dyker upp på en plats nära dig.


Alla eventuella likheter med nu levande personer är helt oavsiktliga

Scenbyte - ett steg på vägen?

”Scenbyte” Moderna Museet Malmö, 15 okt 2011 – 5 febr 2012

Stora förändringar är på gång på Moderna Museet Malmö. Av besparingsskäl vill man samordna utställningsverksamheten med Stockholm.

"Scenbyte": Det är inte nytt, men det är en spännande period som Moderna Museet Malmö har valt att lyfta fram sin nya utställning. Scenbyte är den första i en serie som årligen kommer att presentera verk ur museet egna samlingar. Ärligt talat hade jag inga stora förväntningar. Därför blev mitt möte med Scenbyte en betydligt mer positiv upplevelse än vad jag hade väntat mig. Perioden, europeisk konst ca 1900-1950, är nog den epok som genom årens lopp fått mest uppmärksamhet; eftersom modernismens framväxt är så speciell som den är. Paris dåtida konstliv är själva sinnebilden för en utåtagerande, avantgardistiskt konstvärld där allt kunde hända. Och hände.

Inte desto mindre, perioden 1900-1930 en av mina favoritepoker, och det är bara att erkänna – jag är en sann romantiker. Vad är det då som gör perioden så speciell? Det är dynamiken och strävan bort från konventionerna, som t.ex. kubismen. I utställningen hittar jag en ny favorit i ”Stolen” av Otto G Carlsund. Det är experimentlustan och de nya konstnärliga uttrycken som i Alexander Calders egensinniga mobiler. Det är konstnärernas samarbeten med andra konstformer, här exemplifierat med Svenska baletten som har fått ett eget rum i utställningen. Sammantaget resulterade detta i en dramatiska utvecklingstakt inom konsten, som bara motsvaras av utvecklingstakten i västvärlden i stort, under 1900-talets första decennier.

Kuratorn Cecilia Widenheim har valt att lägga fokus på den för tiden två stora intressen: Det tidigare nämnda samarbetet med dans samt intresset för utomeuropeisk konst och kultur. Intresset för det exotiska, som Nordafrika och främre Orienten, var en stor inspirationskälla för de konstriktningar som växte fram under perioden. Siri Derkerts oljemålningar och Ivan Agelius porträtt är några exempel jag särskilt vill nämna.

Som en introduktion till konstnärernas intresse för omvärlden och vidgade vyer har man valt att visa ett antal foton från perioden 1850-1900. Motiven är fjärran landskap, främmande folkslag och exotiska miljöer. När kameran kom i allmänt bruk bland dagstidningarna innebar det en bildrevolution. Med ökad tillgång på bilder kunde också de mest avlägsna platser bli en del av vardagen och inspirera skapandet. Kolonialiseringen och den tekniska utvecklingen gjorde det dessutom lättare att själv besöka dessa platser. En ny värld öppnade sig. Fotona är ett bra komplement till den övriga utställningen. Den sätter in konsten i ett större sammanhang och visar en dimension av den tid konstnärerna verkade i.

Men en verkligt spännande och mer aktuell utställning hade varit att, på Moderna Museet Malmö, få se dessa 100 år gamla avantgardister ställas mot dagens samtidskonst. En sådan utställning hade också kunnat ge lokal förankring. Att, som det har nämnts, förlägga utställningsverksamhetens tyngdpunkt till den egna samlingen håller inte i längden. Så spännande är det trots allt inte. Dessutom har Malmö redan ett konstmuseum. Med en egen samling, som sällan visas p g a brist på utrymme. Så Thomas Millroths alternativa förslag (Sydsvenskan den 21 okt) att man i stället skulle visa Malmö Konstmuseums samling i Moderna Museet Malmös lokaler är kanske ingen dum idé.

I väntan på framtiden, passa på och ta del av modernismens banbrytare. Alla de stora är på plats: Picasso, Klee, Braque, Giacometti, Matisses och hans 3x4 m stora collage ”Apollon”, som man pga storleken vanligen bara kan se i Stockholm. Missa inte heller den bedårande filmen med Alexander Calders miniatyrcirkus. Eller Sveriges en gång dyraste konstverk – Nils von Dardels ”Den döende dandyn”, eller hans ”Crime passionnel” som egentligen är intressantare. Det brukar sägas att film ska ses på bio. Men konst – den ska ses i verkligheten. Var så goda!

Höstfägring & höstfärger

Höstkrokusen är en av mina absoluta favoritblommor. Utan blad skjuter knopparna upp som spjut ur jorden, just vid den tidpunkt då mycket annat i trädgården drar sig tillbaka. De skira, lysande lavendelblå kronbladen, den saffransgula pistillen och honungsdoften gör dem oemotståndliga. Därför köper jag ofta ett ny förpackning varje höst och petar ner på nya ställen. Jag vill ha många höstkrokusar. Men de gamla kommer tillbaka. I år hittade jag t o m en krokus på ställe där jag garanterat vet att jag inte har planterat den på. Den kanske är självsådd? Det vore stor lycka. I barnboken "Den hemlighetsfulla trädgården" beskrivs hur skogen är blå av blommande höstkrokus. Fast i år hade jag bestämt mig för att inte falla för frestelsen. Ända tills jag sprang på förpackningar med relativt billiga saffranskrokusar; och det går faktiskt inte att motstå. Tänk att skörda egen saffran i trädgården. Även om det bara blir tio pistiller av det.


En annan favorit är höstcyklamen. Små, pyttiga och med ådrade blad, som är minst lika viktiga som blomman. De kräver en väldränerad plats för att inte knölen ska ruttna bort. Förra hösten planterade jag en naken knöl och två plantor i kruka. Det är den nakna knölen som nu blommar och frodas. Den rosa, lilla krukade knölen finns kvar men har än så länge inte gett något livstecken ifrån sig och den vita krukade knölen verkar vara försvunnen. (Din krukad knöl! låter som om det skulle kunna vara ett annorlunda skällsord.)

Höstastern blommar troget varje år och fanns i trädgården när vi flyttade in. Jag har sett att det finns en hög, vit variant av höstaster. En sådan skulle jag gärna vilja ha. Frågan är bara var den finns att hitta och var den skulle kunna få plats?

Vanliga krysantemumplantor hittade jag på torget i våras. Det ser man inte så ofta annars. Krysantemumdoften är en typisk pch god höstdoft. Eftersom de inte övervintrar i vårt klimat måste jag försöka vinterförvara dem. Förr brukade min mor gräva ner dem i växthuset, och där klarade plantorna sig hela vintern. Funderar på att sätta dem i krukor med torvmull och ställa ner dem i källaren. Gäller bara att luftfuktigheten är den rätta.

Den japanska lönnen sprakar. Vissa år torkar och skrumpnar bladen ihop innan de har fått sin fulländade höstfärg. I år är den perfekt. Men jag tycker lika mycket om den i sin gröna dräkt. Bladens form och växtsättet, grenarna växer som i horisontella nivåer vilket ger kronan ett väldigt speciellt och japanskt utseende. Vår stackars lönn blev dessvärre ofrivilligt beskuren som liten och nyplanterad. Placerad under äppleträdets grenar utsattes den för äpplebombning, vilket knäckte ett antal grenar. Så formen är inte så fin som den hade kunnat vara. Å andra sidan var den ofrivilliga beskärningstidpunkten relativt rätt. Lönnar ska beskärs på hösten när saven drar sig tillbaka.

För andra året i rad har jag jordärtskockor i grönsakslandet. I år har de verkligen trivts. De största plantorna måste vara minst 3,5 m höga. Och där längst upp i toppen kommer blomknoppen. Vi får se om de hinner slå ut innan det blir för kallt. Jag har aldrig sett en jordärtskocka blomma. Så jag hoppas att kylan och den hårda frosten dröjer länge än.

Med matematisk precision

Knut Henrik Henriksen på galleri Elastic t o m den 1 oktober
Knut Henrik Henriksens utställning "The Go - Between and a Black Avalanche" är en utställning med stor spännvidd. Det är också en utställning med inslag av formalism, som ibland kan tendera att bli en smula torrt och tråkigt. Men det är den inte, tvärtom. Här samsas de mest perfekta och minutiöst utförda verk med det allra enklaste och rudimentära, som verket "V", vilket jag hade missat om det inte fanns med på verksförteckningen. "V" består av en tunt blått snöre uppsänt på undersidan av en bjälke från rummets ena vägg till den motsatta. Med hjälp av en träkloss på mitten av bjälken distanseras snöret från taket. Man kan se det som att snöret formar ett extremt vidgat v. "V" kontrasterar på alla sätt och vis mot en väggrelief i mässing utan titel. Utgångspunkten för reliefen är en rektangel med samma mått som ett A3-sida. Med två böjda snitt, som en del av ett cirkelsegment, har rektangelns yta delats och bitarna har förskjutits i förhållande till grundformen. Resultatet blir en helt ny form, som påminner om kristendomens stiliserade fisk, och som man inte alls förknippar med A3-formatet. Mässingsytan är högblank och reflekterar det omgivande rummet.

Flera av verken är skapade för just detta utställningsrum och får sin form av rummet. "Up" består av sammanfogade träribbor som genom successiv förskjutning tillsammans bildar en bågform, mellan rummets golv och tak. Även verket "Avalanche" förhåller sig till takhöjden. En våd av en strukturtapet, där strukturen består av träflis mellan tapetens papperslager, är upphängd högst upp på väggen under taket och fortsätter ner på golvet där tapetrullen ligger. Tapeten bildar en svag kurva ut från väggen ner till rullen på golvet. Den vita tapeten har, på plats, färgats in med kolpulver. Konstnären har applicerat kolpulvret längst upp närmast taket och låtit det rasa nerför tapetvåden, likt ett kolpulverskred. Förutom att verket har samma höjd som rummet ger också det nedrasade kolpulvret verket en tidsdimension. Den tid det tar för kolpulvret att nå den nedersta delen av tapeten blir även det ett mått på takhöjden.

Mest udda är verket "Sticks and a broom to measure volume to be rebuilt somewhere else", och det handlar i högsta rad om just detta rum. Det består av en sopkvast med olikfärgade tejpbitar på skaftet, en "riktbräda" i aluminium, några trästavar med mer tejp samt ett antal tejpkryss och tejpbitar i olika färger fastsatta här och där på rummets golv och längst ner utmed väggarna. Istallationen är lätt mystiskt och helt obegripligt. Samtidigt ger verket utställningen liv. Skenbart slarvigt, som om föremålen var kvarglömda efter uppbyggnaden av utställningen. Det visar sig att tejpen och föremålen har mycket precisa funktioner, de är hjälpmedel för en speciell uppmätningsteknik av rum, som konstnären har lärt sig av sin far. Rummets olika tejpbitar är en form av riktmärken. Spontant kan jag inte ana fördelen med denna metod, eller att den skulle vara enklare än måttband, papper och penna. Men det hade varit roligt att få veta mer, hur metoden fungerar.

På ett podium mitt i rummet står en geometrisk skulptur av svartmålat stål som för tankarna till det gyllene snittet och da Vincis vitruvianske man. Liksom mässingsreliefen är detta ett verk med en ren form som ger intryck av att vara baserat på matematisk exakthet. Med placeringen och den delvis cirkulära formen bildar skulpturen ett naturligt centrum i rummet.

Trots de stora olikheterna relaterar samtliga verk till det specifika utställningsrummet. Ett annat genomgående tema är måttsystem och geometri; eller med andra ord - matematik. Det verkar som om den matematisk exaktheten är en utgångspunkt för samtliga verk. Man kan även se hur former upprepas i de olika verken. Jag tänker främst på bågformen, kurvan, i vissa verk som en del av ett cirkelsegment.

Verken med grövre, obearbetade ytor kontrasterar mot de formmässigt rena, perfektionistiska. Det intressanta är att de skilda verken på så olika sätt beskriver samma höga grad av mätbar och matematisk exakthet, och som relaterar till rummets storlek. Var för sig skulle verken kunna vara mindre intresseväckande - när de ställs tillsammans och mot varandra skapas en spänning. Det gör det till en intressant utställning, om än inte helt lättillgänglig.

Singel och salt

Samt vikten av rätt kornstorlek
I sommar har det äntligen hänt. Jag har lagt ny singel på våra grusgångar. Sedan gammalt fanns det grov singel. Med åren har den dessvärre tunnats ut. Eller egentligen tack och lov tunnats ut, eftersom den då den blandas med lerjorden blir till något som vid torka mest påminner om armerad betong. Och det är inte roligt att försöka hacka ogräs i det underlaget. Därför har jag sedan länge bestämt att när jag väl skulle fylla på ny singel så skulle det bli en mer finkornig variant.

Vi har ett bra grustag helt nära där man själv kan hämta singel till en relativt billig penning. På grustagets kontor har det burkar med singel i olika finhetsgrad så att man enkelt kan välja vilken variant man vill ha. Det hade jag bestämt redan innan jag kom dit så beställningen gick snabbt. Ner i grustaget med bil och släp, som mest påminner om något sorts månlandskap med stora grushögar och gigantiska maskiner. Väl där nere blev jag lite osäker. Vad var det nu den kornstorleken hette som jag skulle ha? Pratade med föraren på lastaren. Jo, det var nog gruset från den där närmste högen jag skulle ha.

Tillbaka där hemma insåg jag att jag hade tagit fel. Men det var inget större problem, tyckte jag. Det blev lika fint ändå, när jag började sprida ut singeln på gångarna. Men det visade sig att det fanns vissa nackdelar med en mindre kornstorlek. Eftersom kornen är mindre och lättare fastnar de lätt under skor och annat och sprider sig både upp på gräsmattan och in på dörrmattan. Och det är ju inte där jag vill ha dem. Tur i oturen är att kornen så små att de inte kommer in i gräsklipparen. Men faktum kvarstår, singelkornen förflyttas från gångarna till ställe där de inte ska vara. Och sannolikt kommer jag att behöva fylla på med ny singel tidigare än förväntat. Säg den glädje som varar.

Förutom att grustaget ligger nära har det en annan fördel, singeln därifrån är ljust grå. Det är en färg som fungerar väldigt bra mot den omgivande grönskan. Dessutom är trädgården på sina ställen ganska skuggig och då gör singeln det ljusare. Den påminner nästan om marmorkross, som man kan hitta på vissa kyrkogårdar. Intill vår buxbomhäck tyckte maken att det blev väl gravlikt. Det har jag inget emot. Jag gillar kyrkogårdar och har hängt där en hel del genom åren. Sedan barnsben är kyrkogården för mig en plats där man sätter blommor, räfsar, gör fint och balanserar på kantstenarna. Lite sorglig kanske, men mest en stilla och fridfull oas. Och en plats med mycket historia och stämning. Det är inte för inte som romantikerna hade kyrkogården som ett favorittema.


Innan jag började köra ut gruset preparerade jag gångarna med grovt salt. Dels för att ta död på ogräs jag hade missat, dels för att göra det ogästvänligt för ogräsfrön. Det här ogräsbekämpningstricket kom jag på för några år sedan och det funkar jättebra; särskilt på stora eller svåråtkomliga ytor, som t.ex. kullersten. I sommar har jag sett att min metod har spridit sig. Utmed trottoarkanterna runt Möllan har gatukontoret lagt ut salt för att ta död på ogräset som försöker tränga sig in. Det är kul att få bra idéer och, nästan, alltid roligt att ha rätt!

Med klubban i högsta hugg

Test av Sisyfos minigolfbanor
Vi har varit och spelat minigolf, 10-åringen och jag. Det var kul. Väldigt kul. Vi tog en tur från Sandby in till Skånes konstförenings utställning med Sisyfos minigolfklubb. Osannolika, labyrintiska banbyggen i trä och allsköns material som klättrar upp i taket, utefter väggarna och mellan rummen. Det var ibland en utmaning bara att lista ut vilken väg det var meningen att bollen skulle ta. Och speciellt vissa av banorna var verkliga Sisyfos-banor, men dem ägnade vi inte så mycket tid. Vi koncentrerade oss på de roligaste. För sonen (arma barn) var det här andra gången i livet han spelade minigolf, jag har spelat några gånger mer. Så, som de sanna amatörer vi är gav vi oss i kast med uppgiften med stor entusiasm och frenesi.

Jäpp, det här var banor som hette duga, och som kräver sin man respektive kvinna. Här gällde det att smacka på rejält. Teknik? Vadå teknik? Den här typen av utmaningsbanor måste övervinnas med kraft. Det funkar aldrig att stå och fjösa. Det krävs mer vilda västern-stil liksom, eller kanske snarare vilda östern? (Vi hade dessutom varit och shopat precis innan och rustat oss, så sonen passade på att testa sin nya kastkniv. Möjligen bidrog detta till stämningen. Men jag var noga med att poängtera att man inte får kasta kniv på sin mamma, eller personalen. Inte ens en gång när kniven är av silikon. De är så känsliga det där silikonknivarna, fick vi lära oss i butiken. Däremot fick han in några riktiga fullträffar i t-tröjornas hjärttrakter. Tur att ingen var i.)

Ja ja, nog om detta. Vi spelade på så att det dånade i väggarna och banornas träunderreden. Lätt var det inte, och vi kämpade tappert. Vid något tillfälle tänkte jag "Det måste bli väldigt hög ljudvolym här, när det är många som spelar samtidigt." Som tur var det bara vi två, förutom under en kort period när det dök upp en kille och spelade ett tag. Men han försvann rätt snabbt igen. Det var skönt. Det hade känts lite jobbigt att behöva hålla reda på honom också, förutom mig själv och sonen. Aron höll sig klokt nog bakom bardisken - lätt hukande. För man fick ju vara noga med att hålla sig ur vägen och ta betäckning när den andra slog. "Man borde kanske haft hjälm?" sa jag till sonen vid ett tillfälle när bollarna liksom rikoschetterade mellan väggarna. Då kändes det lite osäkert. Nästa gång tror jag vi ska ta med det. Cykelhjälm borde funka, eller kanske ännu hellre ridhjälm? Får fundera på saken. Det är i vilket fall dumt att utsätta sig för onödiga risker. Funderade också på om man borde ropat "Får!" när man slog iväg bollen, som på riktig golf. Eller kanske ännu hellre "Lamm!". Det var ju faktiskt minigolf vi spelade. (Oj, det är nog nästan utvisningsvarning på den)

Vi hittade några favoritbanor. Jätteloopen, säkert tre meter i diameter, och ut genom ett gult rör. En gång klarade jag den på tre slag utan att fuska (tror jag). Strykbrädesbanan är också fin, och trivsam att spela. Skateboardbanan är en annan favorit. En filtklädd skateboard med låg kant och hålet i ena änden. Spelades företädesvis utan klubba. Jag och sonen körde här olika tekniker. Jag vickade ner bollen i hålet genom att stå och balansera på brädan. Svårt men roligt. Sonen använde sig av fart. Genom att stå på brädan och i lagom hög fart krocka den mot väggen fick han bollen i rullning och ner i hålet. Discobanan var också väldigt fin. Tyvärr försvann min boll, trots att jag fick upp den på rätta stället. I stället undersökte vi rullbanorna utmed väggens båda sidor genom att släppa bollen och följa rullandets väg. Den bana jag var mest besviken över att inte klara var den där bollen skulle försvinna ner i ett jeansben. Den hade jag verkligen velat klara, men den var helt omöjlig. Det fanns fler sådana – omöjliga. Där vi hade kunnat stått och harvat till dödagar, och hur kul är det?

Det konstnärliga uttrycket då? Ärligt talat hade jag inte riktigt tid att fördjupa mig i det. Det var ju så många banor att spela. Kan möjligen kortfattat sammanfatta det med: Gillar! Dessutom skenbart(?) kaotiskt, uppiggande och inspirerande. Kanske en smula vildsint. Och samtidigt rimligen med stor exakthet, för det mesta i alla fall. Någon gång fick man blåsa på bollen för att den skulle rulla vidare, när fallet var otillräckligt. Skulle behöva titta mer på det, uttrycket. Så mer än såhär blir det inte just nu.

Kvällen fortsatte stilenlig med judoträning respektive konstkritikduell på Konsthallen. Vilken av dessa som var den mest lämpliga aktiviteten efter minigolfen har jag i skrivande stund svårt att avgöra.

Mer bilder kommer kanske.
Vill man prova på och spela går det bra t.o.m. den 2 oktober.

Chez Tammuz m.fl

En vilsam oas för en upptagen litteraturstudent

I Stordotterns freudianska budoar trivs Tammuz och Silchas. Här kan de behagfullt sträcka ut sig på schäslongen, samtidigt som de har full kontroll över grannskapets katter och småfåglar. En miljö värdig en sann livsnjutare.

Inredningen i detta exklusiva uterum går i en lätt orientalisk stil. Merparten av möblemanget är unika vintage-möbler från Mormors vind. Den stilfulla, gamla schäslongen har en gång i tiden haft ett bakstycke, men fungerar i detta sammanhang väl så bra utan ryggstöd vilket ger ett luftigare intryck. Schäslongen är klädd i ett vackert, malätet ylletyg från slutet av 1800-talet. Det låga bordet har Stordottern själv skapat. Bordsskivan består av ett inramat kopparstick från förra sekelskiftet. Motivet föreställer hur drottning Saba besöker kung Salomo, och bidrar till den moriska stämningen. Underredet utgörs av en antik, ihopfällbar pall med mycket patina. Den låga rottingpallen är ett fynd från IKEA, som väntar på en kompletterande dyna. En äkta Wilton-matta är en kär, gammal släktklenod farmors föräldrahem. Färgerna i mattan binder inte bara ihop inredningen till en helhet, utan kamoflerar dessutom alla sorters vin- och ölfläckar på ett alldeles utomordentligt sätt. De gröna växternas korgar kommer från, den i stillhet insomnade, Murgrönans Blommor.


I denna avkopplande miljö tillbringas många trivsamma aftnar med den närmaste vänkretsen. Även långdragna helfrukostar avnjutes med fördel i denna oas. Och den som har den rätta kontakten får gärna lägga upp sig på schäslongen och lätta sitt hjärta, såvida inte Silchas eller Tammuz har hunnit före.

Om söthet, ideal och normer

Vid 37 års ålder upptäckte jag något nytt om min barndom; att jag hade varit en söt unge som barn.

När jag var fem år föddes min lillasyster. Hon var väldigt söt, det såg jag ju. Så som småbarn är, och dessutom hade hon ljusare hår än mig. Själv var jag en benig, tandlös unge med brunt hår. Brunt hår - den ofina hårfärgen. Idealet var att man skulle vara blond, eller ha gult hår som jag kallade det på den tiden. Detta gick inte att ta miste på. Alla mina dockor var blonda och blåögda, sagoböckernas guldlockiga prinsessor likaså. För att inte tala om barnprogrammens unga huvudpersoner, åtminstone de som var söta. Brunt hår var bara så B!


Efter hand ändrades min smak. Av min mormor fick jag en brunhårig docka med stora bruna ögon som faktiskt var jättesöt, och direkt blev en favorit. I skolåldern kom jag på att svart hår nog var det allra vackraste, och lika ouppnåeligt det som det blonda. Jag var jag, och varken var eller hade varit söt någon gång. Detta gällde även när jag som halv-vuxen och vuxen såg mig själv på foto. Söt på småbarns vis, men inget speciellt. Fotogenisk har jag aldrig varit, varken som barn eller senare.

37 år, äldsta dottern var 13. Vi är hemma hos mina förädrar där 13-åringens senaste skolfoto står inramat på TV:n. Min mor viskande till mig, uppenbart för att inte barnbarnet ska höra, "Hon är ju så grann, ungen!".

Men hallå, vad var det här? Vad handlade det här om? Att man såg bra ut - var söt - var tydligen inget man skulle få veta, som det skulle talas högt om. Uppenbarligen var detta något som skulle hemlighållas. Denna incident, tillsammans med att min lillasyster varit söt som barn och att mina barn, som liknade mig, var söta, fick mig att inse att jag inte bara hade varit jag utan dessutom söt! Varför hade jag inte kunnat få reda på det här i tonåren, när mitt självförtroendet hade behövt allt stöd det kunde få? Min självbild, varför var den som den var? För det var uppenbart att det inte bara handlade om ett dåligt självförtroende och min alltför självkritiska blick.

Det här handlar inte bara om mig utan är något jag har fått i mig med modersmjölken. En norm eller ett ideal som är/var rätt för min mor och hennes generation. Jag berättade om min upptäckt för min yngsta moster, som var tonåring på 60-talet. Hon hade erfarenheter som liknade mina. När hon blev vald till skolans Lucia var hennes egen förklaring att det - så klart - berodde på att hon brukade spela fotboll med killarna på rasten. Att det skulle ha något att göra med hennes utseende föll henne aldrig in. Och när en äldre släkting tyckte att hon liknade Sophia Loren uppfattade hon inte det som en komplimang utan tvärtom som något negativt, eftersom hon inte tyckte om Sophia Loren.


Ur Lennart Helsing och Poul Ströyers ABC-bok, utgiven1961:

Nippertippan Tippsi Vipps
hon är lite happ som hipps:
Byk och bak det vill hon slippa
hon vill trippa på en hippa
pudra sig med pudervippa!


Anja Hirdman har, i sin avhandling Tilltalande bilder från 2001 (LÄS den!), analyserat Veckorevyns ochFib Aktuellts bilder av kvinno- respektive mansrollen och relationen dem i mellan. Perioden hon studerade var åren 1965 (f.ö. mitt födelseår), 1970, 1975 samt 1995. I 1965 års tidningar är det självklart och mycket tydligt att det är mannen som har huvudrollen, både i bild och text. I 1965-års Fib Aktuellt är den ideala "flickan" naturlig och oskuldfull. Detsamma gäller i Veckorevyn. Vägen till framgång för en ung kvinna (vilket här är detsamma som att få en man) är att lära sig att vänta och att vårda sitt sätt och utseende på rätt sätt. Hon beskrivs ibland som "kvinnobarnet", en alldaglig, naturlig och trofast flicka. Det är hon som vinner mannens hjärta i slutet av novellen, i konkurrens med den självupptagna kvinnan, ofta en vacker och världsvan mannekäng. Även i de redaktionella texterna och rådgivningsspalterna är det detta ideal som hyllas. Egoistisk fåfänga är djupt förkastligt. Däremot är fåfänga i form av omsorg om sitt utseende accepterad om den har som syfte att glädja mannen; och inte bara accepterad utan ett krav. Men det ska vara på rätt sätt och med rätt syfte. "Faran med att göra det [klä sig vackert] för sin egen skull - för att få kärlek och bekräftelse - ställer honom inte bara inför obehagliga krav som han bör få slippa, utan låter honom se vad som aldrig appelerar till någons ömhet och värme - självupptagenhet" förklarar Eva Seeberg i Veckorevyns rådgivningsspalt . Eller som i modereportaget med rubriken "Gör er lite till FÖR HONOM": "...Är ni rätt kvällsklädd hemma blir lässtunden i soffhörnet eller TV-titten dubbelt så trivsam och åtråvärd - också för de andra hemma hos er". Det finns många exempel, det ena mer horribelt än det andra, och jag har svårt att begränsa mig. Men andemeningen är densamma: "... den perfekta weekend-flickan är hon som inte talar ett ord om sitt eget jobb men lyssnar gärna till hans bekymmer".

Budskapen är dubbla. Man ska vara naturlig och omsorgsfullt välvårdad men absolut inte självupptagen. "Ingen varken - ung eller gammal - kan motstå en sött, leende, tillitsfull och hjälpsam ung flicka så om ni verkligen önskar att man ska tycka om er, bör ni först och främst upphöra att vara så upptagen av er själv och intressera er mer för andra ". Detta är ett citat hämtat ur Vi tonåringar som 1955 gjorde ett outplånligt och förrödande intryck på den då 11-åriga Bodil Malmsten. Detta skriver hon om i kapitlet Tack för tipset, jag nästan dog. i boken Mitt första liv (2004). Man ska vara hel och ren och dofta gott av tvål. Men det räcker inte långt när allt kommer omkring. Bodil Malmsten citerar även följande råd: "Det är aldrig för tidigt att tänka på sitt utseende". Vidare: "För att få smalare vrister måste man lägga följande omslag: Frotté som man vridit i lika delar blyvatten[!] och vatten lägges kring vristerna. Ovanpå detta lägger man en vaxduk för att hålla kvar fuktigheten och slutligen lindar man en resårbinda stadigt om vristen...Sov dessutom alltid med fotändan på sängen lyftad en 10-20 cm". Eller: "Om ögonen sitter långt ifrån varandra är det nästan alltid givet att man har ett runt ansikte. Fall och lockar ska därför ligga strax ovanför ögonlinjen. Detta är en grundregel, som man inte får glömma bort." Det är ord och inga visor, det.

Hel, ren, välklädd och dofta gott av liljekonvaljparfym, men bara till fint. Naturlig och välvårdad men absolut inte självupptagen. Därav faran med att vara självmedveten, och vara medveten om ett eventuellt fördelaktigt yttre - söthet. Så enligt 1965 års ideal var min uppfostran, i det avseendet, extremt lyckad - jag var helt omedveten om att jag var söt. Och kom, tack och lov, aldrig i kontakt med boken "Vi tonåringar" eller något liknande. Men jag ska också erkänna att jag å andra sidan inte har haft några stora komplex, även om jag inte heller känt att jag haft några större företräden. Det var väl typ: hyfsat smal - check; långa ben - check; fyllig mun - check. (I ett nummer av VeckoRevyn, årgång -83, fick man lära sig hur man skulle måla läpparna för att de skulle se fylligare ut än de var, och det behövde inte jag.)

Jag var väl ganska ok trots allt, fast jag inte var söt. Och när jag gjorde mig fin så kände jag mig också fin. Även om nästan allt, ofta hade kunnat vara bättre än vad det var.

I Maria Svelands Bitterfittan, 2007, ingår det en uppväxtskildring. Huvudpersonen lär sig i de tidiga tonåren att hon är vacker. Detta faktum påverkar henne och omgivningen mycket, oftast på ett positivt sätt. Hon tycker att fysik är det tråkigaste ämnet i skolan. Efter fysiklärarens samtal med henne om detta, där han påstår "Med ditt utseende behöver du inte lära dig fysik", ger hon upp fysiken helt och hållet. Som vuxen har hennes inställning till turen att ha fått ett fördelaktigt yttre delvis förändrats. Hon konstaterar att hon hoppas, om hon någon gång får en dotter, att dottern inte ska bli vacker utan i stället få chansen att utveckla sina andra egenskaper.

Jag är glad att jag sent om sider har fått veta hur det faktiskt var, även om jag önskar att mitt tonårs-jag också hade känt till det. Det är inte lätt att vara människa; och bland det svåraste är nog att vara ung kvinna, både då och nu.

Det är mycket man som förälder ska lära sin barn. Men jag tror att det är minst lika mycket som jag som förälder lär mig av barnen. Vi har t.ex. lärt dem att de är söta ungar, vilket såklart är positivt för självförtroendet. Stordottern krisade åtminstone inte ihop p.g.a. bristande självförtroende, när före detta pojkvännen lämnade henne för en annan. Och tack vare stordottern och att hon valde att plugga genusvetenskap kom jag i kontakt med Anja Hirdmans bok, som för mig blev en ögonöppnare.

Äppelpäppelproblem

Augusti. Tröskorna mullrar och äpplena dunsar. Hos oss är det äppleår i år. Äpplena står som spön i backen. Eller, släpper en tät äpplebombsmatta över en när man passerar under trädet när grenarna ruskas av vinden. Tre av våra fyra stora äppleträd lider av något som kallas vartannatårs-bärning. Det betyder att varannat år sätter trädet så mycket äpplekart att det fullkomligt förtar sig och inte orkar sätta nästan några kart alls året därpå. Påföljande år har det återhämtat sig och kompenserar den brisfälliga fruktsättningen föregånde år genom att sätta extremt många kart igen. Och så håller det på. Vartannat år äppleberg, vartannat närapå äpplebrist.

Vad kan man då göra åt detta? Den flitige ser till att riva ner så mycket kart som möjligt och helst tidigt på säsongen. Detta för att inte för mycket kraft ska gå åt till äpplekartens tillväxt, utan räcka till nästa års fruktsättning. Den som är mindre flitig, som jag, skjuter upp arbetet till senare och får i stället kratta upp mängder med mer eller mindre mogna äpplen när de väl ramlar ner. Fyra stora högar äpplen ramlade ned bara från onsdag till söndag. Många äpplen blir det.

Nu har jag kommit på och testat en ny metod som förenklar äpplehanteringen. Under de största grenarna har jag brett ut fiberduk, sådan man använder för att skapa ett extra bra mikroklimat i t.ex. grönsakslandet. I stället för att kratta ihop äpplena kan jag enkelt låta dem rulla ihop i en hög genom att lyfta i fiberdukens kanter. Det funkade till och med nästan att lyfta upp högen i rullebåren med hjälp av fiberduken, den brast bara lite. Dessutom såg det ganska fint ut med äpplena som landade på något som liknade ett vitt vaderat täcke. Gräset hade också trivts där under fiberduken och växt sig extra långt. Fiberduken höjer temperaturen och bevarar fukten.

Mindre bra är att ett av äppleträdens största grenar fått en stor längsgående spricka. När man kände inne i sprickan var träet alldeles murket. Tvättlinan är fäst i just den grenen, men jag misstänker varken tvätten eller äpplena utan snarare ett gammalt kvisthål som det antagligen har kunnat samlas regnvatten i. Plan A var att försöka kapa grenen en bit upp för att minska belastningen på det skadade området och kanske också stödja grenen på något vis. När sprickan efter bara ett par dagar hade vidgat sig ytterligare insåg vi att det inte fanns någon återvändo, det var bara att ta ned hela grenen. Vilket var ett projekt i sig eftesom grenen var lika stor som ett 5-6 m högt äppleträd. Handsåg, knakanden och en jättegren som hängde mer och mer, men det gick vägen. Grenen föll så bra som vi hade hoppats utan att något annat kom till skada. Synd på trädet men fönsterrabatten och matrumsföstret fick helt plötsligt betydligt mer ljus. Och mindre äpplen blir det ju onekligen, vilket kanske kan skapa bättre äpplebalans kommande år. Åtminstone på det trädet.

Dubuffet som arkitekt - jag är inte övertygad

På Skissernas museum visas under sommaren en utställning med Dubuffet, "Dubuffet som arkitekt". En stor mängd modeller har lånats in bl.a. från Guggenheim Museum, New York, som visas tillsammans med foton av uppförda verk, skissmaterial samt ett antal alster av hans bildkonst.

Det är en imponerande utställning. Dubuffet's arkitektoniska arbeten är väl presenterade och här finns rikligt med bakgrundsfakta för besökaren att ta till sig. Trots detta tycker jag egentligen inte att Dubuffet är så intressant när han arbetar i den arkitektoniska skalan. Med vissa undantag har jag har svårt att se att modellerna skulle tjäna på att förstoras upp till sitt tänkta format. Detta gäller t.ex. modellerna av skulpturen Chaufferie avec cheminée (Kamin med skorsten) och av Closerie Falbala, en 1610 m2 stor "gårdsmiljö" med en byggnadskropp i centrum (mest påminner den mig om en anläggning för skateboardåkning). Inte heller fotona av de båda verken, där man ser dem i förhållande till sin omgivning, lockar mig att vilja se dem i verkligheten. Med det förbehållet att man aldrig kan uttala sig med säkerhet innan man har upplevt konstverket i verkligheten - bilden är alltid annorlunda. Men som sagt, utifrån det informativa material som visas så väcker det inget intresse, på det viset. Intresset för att se dem i verkligheten skulle snarare bygga på min nyfikenhet på att se om jag har rätt, om min uppfattning stämmer.

Vad är det då som gör att jag upplever dessa storskaliga projekt som ointressanta. Jag tror att det är verkens egen skala, som t.ex. Closerie Falbala och Jardin d'émail (som jag också tror skulle passa för skateboardåkning). Den enkla linjeteckningen med de kraftiga svarta linjernas mönster över de vita ytorna är som ett gigantiskt, delvis tredimensionellt, pussel utan motiv. Men mönstret är för grovt, har för låg detaljeringsgrad för att vinna något på att uppförstoras. Jag känner ingen nyfikenhet inför den miljö som skapas utan fotot av verklighetens Closerie Falbala framkallar hos mig främst ett oengagerat "jaha". Samma sak med modellen av Chaufferie avec cheminée. Bemålningen är även här Dubuffets karakteristiska i svart och vitt samt blått och rött. Inte heller denna skulptur menar jag vinner på att uppförstoras. Nej, jag är inte imponerad. Men utställningen som sådan är intressant eftersom den får mig att börja fundera och analysera min inställning.

Förvånansvärt annorlunda upplever jag Dubuffets arkitektoniska interiörer, som i modellerna till "Chambre au lit sous l'arbre" (Sovrum under trädet) och Jardin d'hiver (Vinterträdgården). I full skala skulle man i dessa miljöer vara helt innesluten i Dubuffets här tredimensionella formspråk. För här händer det något. I dessa modeller ser jag möjligheten att förflyttas till en annan värld. En dubuffeisk värld utan raka linjer och räta vinklar, på samma gång formalistisk och organisk, den svartvit mönstret och de böljande formerna. Samma men ändå så olika.

Även den gigantiska "Tour aux figures", 24 m högt, har sina kvaliteter. Ett gigantiskt, tredimensionellt telefonklotter placerat mitt bland Paris typiska 1800-talshus, som om ett objekt ur en tecknad serie som lyfts ur sitt sammanhang och placerats i verklig miljö. Det är inte bara med färg och form som det monumentala verket bryter mot omgivningen. Eftersom det är så platt, saknar djup uppstår det en perspektivistisk förskjutning mot den omgivande miljön. På långt håll, som på fotot, blir också skalan riktig. "Tour aux figures" blir till ett overkligt landmärke som skapar något som påminner om en "förfrämdomseffekt" i stadsbilden. Men frågan är hur det fungerar i sin närmiljö?

Min favorit på utställningen är en serie målningar som beskriver processen när Renaults styrelse bestämmer sig för att de inte vill ha den utomhusinstallation, Salon d'été, som de har beställt av Dubuffet, och som redan är uppförd till mer än hälften. Den byråkratiska processen och maktspelet återges på en och samma gång naivistiskt och precist, och med mycket humor på Renaults bekostnad. För mig är detta utställningens största visuella behållning, den gör mig glad. Målningarna visar också en en helt annan och central del av det arkitektoniska skapandets förutsättningar; samt arkitektur ur en annan synvinkel än modellernas och de uppförda verkens.


Målningarna i foto ovan visar:
Den första: "Arkitekt Pierre Vigneron och generalsekreterare Ouin gläder sig över sin idé att begrava Salon d'été" eller alternativt "Ordförande Vernier-Palliez och arkitekt Pierre Vigneron dansar på gräset som täcker ruinerna av Salon d'été".
Den andra: "Arkitekt Pierre Vigneron ritar planen över nedgrävningen av Salon d'été"
Den övre: "Arkitekten Pierre Vigneron presenterar planen för nedgrävningen av Salon d'été för ordförande Vernier-Palliez"
Den undre: "Ordförande Vernier-Palliez som framför ledningsgruppen signerar ordern att föra Salon d'été utom synhåll"

Utställningen pågår fram till den 2 september; och för den som, precis som jag, föredrar Dubuffet som bildkonstnär så finns här även för oss en hel del att glädjas åt.

Tärnö-sommar

Årgång 18


Det vanliga. Hänga. Sitta i solen, sitta i skuggan. Traska runt, bada här och bada där. Laga mat. Hoppa på stenar. Läsa. Sitta på glasverandan. Skåda svalor, lyssna på näktergal. Dofta älggräs, gulmåra och kaprifol. Plocka hallon, blåbär och drivved.



Barnen: Äta godis. Håva. Kvällsrus för stora och små. Små: över gräset, runt huset, runt björken, runt, runt. Stora: öl eller vin, gammeldansk eller konjak (runt runt, i huvudet. Kanske)



Jaga efter de små. Över gräsmattan, förr ner till bryggan eller som nu, in under husgrunden; beroende på om de har två eller fyra ben.





I år i sällskap med husdjur – Ivan.
Ivans, enligt maken, mest spännande ögonblick i livet: När en huggormsunge tog den kortaste vägen och slingrade över hans skal. Den solande Ivan lät sig inte uppröras utan tog det, som den reptil han är, kallt. Kunde inte berätta om det för 10-åringen, då hade Ivan åkt på utegångsförbud för resten av veckan.
Trivdes f.ö. mycket bra och gick fram som ett jehu över gräsmattan. Se filmen nedan (med ljud, vilket inte var planerat). Stäpp-känningar?

Nyheter: Carlenbergarna kör inte Matviks-båten utan det är nu Skärgårdstrafiken. Ronny hoppade på kryckor och såg gammal ut, tyckte någon. Tydligen på gång med vattentoaletter. Grävarbeten bortåt Drakstigen till. Ska inredas två lägenheter på ovanvåningen i lärarbostaden. Det är hallon-år i år.
För övrigt är allt i sin ordning.