torsdag 19 augusti 2010

En väckarklocka?

Apropå "Skapande skola"
Det här inlägget kommer det att handla om ett av mina favoritämnen – konstpedagogik. Dessutom handlar det om statliga anslag. Därför vill jag redan nu varna känsliga personer för att texten kan uppfattas som agiterande, torr och tråkig. Alltså, läs inte längre om du inte vill bli påverkad i en fråga som du egentligen inte alls är intresserad av. (Fast å andra sidan kan det också vara spännande att vara lite djärv…)

I dagens kulturdel i Sydsvenskan kan man läsa om ”Skapande skola”, en statlig satsning för att få mer kultur till Sveriges skolor. I år fördelar Kulturrådet 112 miljoner kronor till skolor och kommuner som vill satsa på kultur i skolan och stimulera till eget skapande. För att söka bidraget krävs det en handlingsplan för hur pengarna ska användas. Rubriken på artikeln är ”Kommuner missar bidrag” och redovisar bland annat hur pengarna hitintills har fördelats mellan Skånes olika kommuner och skolor. I år har Lund inte ansökt alls och Malmö stad hamnar först på 7:e plats, omsprungen av både Vellinge och Eslöv. Det är ganska märkligt! Mest pengar får Helsingborgs stad med 1,45 miljoner kronor.

Varför är det så här, varför söks det inte mer pengar? Låt mig gissa. Kanske är det en kombination av brist på tid, idéer och engagemang som gör att skolor och kommuner missar bidraget. Det är väldigt synd eftersom det innebär missade arbetstillfällen för fattiga konstnärer. Men å andra sidan kanske detta är något som man kan påverka. Om de som ska skriva handlingsplanen för kulturaktiviteterna hade en mängd olika sorters färdiga, kostnads-specificerade projekt att välja bland, borde sannolikheten öka för att de fick loss tummarna och faktiskt sökte pengar. En kompis till mig som är konstnär har gjort just detta. Hon erbjuder skolor färdiga, kreativa paket. Glädjande nog är det många som nappar på hennes erbjudande. Hon är själv ganska förvånad över att det går så bra som det gör. För henne har det äntligen lossnat. Det här borde fler kunna göra, var för sig eller gruppvis. Det är ju så teatergrupperna arbetar sedan länge. Deras affischer brukar vara det som är mest spännande på skolornas anslagstavlor. Kanske är det dags för lite affischer med konstprojekt? Och är det någon som behöver hjälp av en idérik och mångsidig konstpedagog, så är det bara att säga till.

måndag 16 augusti 2010

Gå och se – Yeal Bartana

Konstnären som har skapat min favorit-konstfilm ställer just nu ut på Moderna Museet Malmö. Hon heter Yael Bartana. Första gången jag såg hennes film ”Trembling Time” var 2003 i en utställning på Rooseum. Det var i samband med att Yael under sex månader hade arbetsrum på Rooseum, en form av konstnärsstipendium som bl.a. inbegrep arbetsplats och boende i Malmö. Filmen visar i förstone något så trivialt som bilar i mörkret som kör på en flerfilig motorväg, enbart upplyst av billjusen. Mer vill jag inte avslöja om innehållet. Vad är det då som gör att jag rankar videon som top-of -the-ten? Filmen är väldigt vackert filmad: ljuset, färgerna, det neddragna tempot. Stämning är suggestiv och ett plötsligt avbrott och spöklika skuggor skapar oro och mystik. Det som utspelar sig i filmen har att göra med den fortfarande unga israeliska statens behov att skapa nya högtider som nationens invånare kan samlas kring. Högtiden i det här fallet är Soldiers Memorial Day. Bakgrundshistorien ger djup till det visuella och tillför ytterligare dimensioner till filmen.


I utställningen ”och Europa kommer att häpna” visar Yael fem nya filmer i en specialdesignad miljö. Ofta visas konstfilmer i mindre, mörklagda rum, avgränsade från resten av utställningen för att inget ska störa upplevelsen. Yael har gjort tvärtom. Även hennes filmer har fått varsitt rum, men i stället för att vara slutna är de öppna. Rummen ligger tätt tillsammans, som hus i en lite stad samlade kring smala gränder. De ordinära boxarnas vita färg och platta tak ger i det här sammanhanget associationer Mellanöstern. Förutom de öppna dörrhålen finns det även fönster som bidrar till genomsiktligheten. Effekten blir att när man tittar på en film påverkas man samtidigt av ljuset och ljudet från de övriga. Ljuden från de andra filmerna, som i ett avskärmat rum hade varit en störningskälla, är här inte en störning utan blir en naturlig del av upplevelsen. Miljön och de olika filmerna skapar en helhet. Jag kommer att tänka på Peter Greenaways film ”Pillow Book” (f.ö. en annan av mina favoriter) och hans användande av flera bildrutor som ger olika vinklar på skeendet. Sammanfattningsvis så är miljön oerhört välgjort, inte minst den genomsiktlighet i utställningen som skapas av dörrarnas, fönstren och ”husknutarnass” placering. Det är inget man svänger ihop på en eftermiddag. Och det har det inte heller gjorts här, utan Yael har haft hjälp av den uppenbart duktige, israeliske arkitekten Oren Sagiv, som hon samarbetat med tidigare, för att skapa utställningen scenografi.

De fem filmerna rör sig alla kring samma ämnen, Israel och dess konflikter och historia. Ett annat genomgående tema är Yaels intresse för propaganda. Utställningens scenografi har också den drag av propaganda: information från flera håll samtidigt, som det är svårt att värja sig mot och stänga ute. Utställningen är ett exempel på det ämne det vill behandla . Till sin form är filmerna mycket olika, här finns filmer baserade på dokumentär fakta, fria improvisationer, filmer med verkliga karaktärer men med en uppdiktad historia och minutiösa iscensättningar. Det är inte alltid lätt att veta var gränsen går mellan dikt och verklighet.


I filmen ”En förklaring” får man se en ensam sjöman ro ut till en minimal klippa i havet där han byter ut den israeliska flaggan mot ett litet olivträd. Olivträdet har en stark symbolisk laddning: olivgrenen som fredssymbol, olivträdet som symbol för Palestina. Men även det lilla nyttoträdet som en symbol mot nationalism och för odling av jorden och människors överlevnad. Att byta flaggan mot trädet är en mycket vacker gest. Även filmen i sig är vacker och oerhört genomarbetad, samtidigt som den bär propagandafilmens kännetecken. Det syns att Yael har arbetat med en annan sorts propaganda, reklamfilm, under några år i New York. Kamerans fokuseringen på den unga, starka kroppen och det fysiska arbetet kan man känna igen från ett helt annat håll – nazisternas ariska propaganda.


Filmen ”Sommaläger” har en helt annan stämning. Den visar hur deltagare på ett sommarläger arbetar med att återuppbygga ett raserat, palestinskt bostadshus i utkanten av Jerusalem. Arbetet är hårt, smutsigt och primitivt. Här finns inga maskiner som gör det tunga arbetet utan allt görs för hand, med enklast möjliga redskap. Återuppbyggnaden är praktiskt genomförbart enbart på grund av att de är så många som arbetar tillsammans. Filmen är ljudsatt med musik från en sionistisk propagandafilm från 1935, ”Awodah”. Den omsorgsfulla kombinationen av bild och musik, med de upprepade rörelsernas rytm, gör att det hårda arbetet får likheter med dansens lustfyllda rörelser. Vägg i vägg med filmen, närmare bestämt på baksidan av projektionsväggen visas musikens ursprungsfilm ”Awodah”. Rent tekniskt innebär detta att två filmer visas med samma ljud. Det är nästan möjligt att se de båda filmerna samtidigt, men bara nästan. Man har valt att göra projektionsväggen ungefär en meter tjock så jag får gå några steg fram och tillbaka för att kunna se hur ljudet har passats in i de båda filmerna. Det är inte helt tydligt att det visas två filmer i rummet eftersom passagen in i den bakre delen är ganska smal och mörk. Men det är något jag tycker är positivt, att inte allt serveras på ett fat utan att det finns saker att upptäcka om man anstränger sig lite.

Yael Bartana är en fantastiskt duktig filmare och har i utställningen ”och Europa kommer att häpna” skapat välgjorda, intressanta och tankeväckande filmer. Men för mig är fortfarande ”Trembling Time” favoriten. Inte för att den nödvändigtvis är bättre, men för att den är så rätt, så bra, på samma gång enkel och komplicerad. Stillbilder ur ”Trembling Time” hittar du på nätet. De övriga filmerna kan du se på Moderna Museet Malmö till och med den 19 september.