Oj, oj vad det växer

Eller: En trädgårdsägares vedermödor i denna ljuva sommartid

Först går man där och väntar, och väntar. Kollar svällande knoppar och lökväxters toppar, som sticker upp ur jorden. Så kommer den då äntligen och med full fart: körsbärsblom och äppelblom, hägg och syren. Plötsligt är trädgården full, och sedan – överfull. Det är då man känner: ”Hjälp, jag hinner inte med!”

De där små söta ogräs-minstingarna som jag t.o.m. nästan välkomnade i mars, växer nu med en rasande fart. För att inte tala om det fleråriga ogräset som t.ex. kirskål. Kirskålens horder formligen väller fram och anfaller min trädgårdsdomän på alla flanker. Det är bara gräsklipparen som håller den i schack. Eller möjligen ett flitigt handplockande, blad för blad. Sedan är det då de där större växterna, som t.ex. syrenerna som nedtyngd av blom växer ut över trädgårdsgången så att man skulle behöva en machéte för att ta sig fram.

Fast egentligen är det här lyxproblem; att efter blomningen, klippa bort grenar och få det ljusare och luftigare och en bättre struktur. För jag vill ju ha mycket grönska, lummigt och lite djungelaktigt. Då är det lyx att kunna reducera grönskan och få det finare. Det gäller även ogräset i rabatterna. Jag gillar ju att krypa runt, känna doften av solvarm jord, rensa och få det fint i rabatterna så att mina växter kommer fram och inte drunknar i ogräsröran. Men rotskotten från krikonen hade jag helst velat slippa. Jag har lärt mig det nu (av han som bodde i andra änden av byn. Jag kan verkligen rekomendera hans bok ”Brev från min trädgård”) att de vildsint växande plommonen är krikon. En gammal, vanlig läplanteringsväxt i Skåne, innan man kom på att man kunde byta ut dem mot något som inte skjuter så förb…t mycket rotskott. Det här är verkligen en växt som helt på egen hand skulle kunna skapa en djungel.

Ja så är det, vissa växer så det knakar andra får man fjäska för och duttla med i det oändliga och det blir ändå inte så mycket med dem. Till exempel den lilla taniga ”Madame Pierre Oger”, rosorna blir aldrig fler än att man kan räkna dem på ena handens fingrar, men ack så ljuva! En av rosgrannarna, även den noggrant utvald, gammeldags och exklusiv, ”Boule de Neige”, har visat sig vara en dam med storhetsvansinne. Furiöst och hämningslöst brer hon ut sig i rosenrabatten och försöker kväva den stackars beskedliga ”Gerbe Rosen” som står närmast, nöjer sig dock inte med detta utan kastar även sina långa, försåtligt veka grenar ner mot den oskyldiga ”Alba Maximan”. Men när hon väl blommar förlåter man henne för även blomningen är vild och hämningslös: ett berg av ljust rosavita, väldoftande rosor med kronblad så sensuella att man får lust att äta dem. Fast det finns gränser, även för skönhet. Efter att i flera år vält mina stolpar och uppbindningsförsök fick jag i våras nog och plockade fram grensaxen. Under grenmassan blottade sig en 2 m2 stor, kal fläck på gräsmattan, kal sånär som på brännässlan och björnbärsrankan som hade lyckats nässla sig in. Det kändes nästan lite barbariskt att klippa tillbaka halva rosenbusken men i det här fallet behövdes det verkligen något radikalt. I en batalj som denna är grensaxen ett ovärderligt vapen. För den som inte känner till grensaxen kan den enklast beskrivas som en extra kraftig sekatör med långa handtag. Även krikonens rotskott faller som furor när jag plockar fram grensaxen (visserligen skickar de upp nya rotskott så fort jag vänder ryggen till så man får inte ge up; och valborgsbålet blir ju stort). Jag har flera andra favoritvapen i kampen om trädgården, inte minst mitt senaste: den handgjorda, holländska svanhalshackan! Jag lovar, den går inte av för hackor. Men dess lovsång ber jag att få återkomma till. Till dess ”be carefull out there” (i grönskan) och håll ut. Jag är snart tillbaka med flera fiffiga stridstrix.

(Han i andra änden av byn var ingen annan än Sven-Ingvar Andersson, professor i landskapsarkitektur. Tyvärr död sedan några år tillbaka.)