fredag 28 juli 2017

När konsten slår till

Om Ulf Rollof på Moderna och ett möte med väldig kraft

Det är dagen efter vernissagen för Ulf Rollofs utställning Akut på Moderna i Malmö. Såhär i efterhand är jag glad för att jag missade öppningen och inte kunde gå på den. Jag hade inte velat se den här utställningen, de här verken, för första gången i myllret bland en massa människor. Nu hade jag precis läst ett jobbigt meddelande från någon som gjort mig både arg och ledsen, så jag var verkligen inte på något gott humör när jag går in. Men i utställningen är det lugnt och stilla och nästan inget folk, jag kan insupa allt i lugn och ro.


Jag känner till Rollof lite grand sedan innan. Jag var med och jobbade med en utställning på Skissernas museum med honom, Katrin Helmersson och Meta Isseus Berlin 2006. Efter det har jag inte följt honom. På Skissernas ställde han ut sin Drömd, som också finns med på Moderna, och visade skisser och modeller till "rutchbaneskuplturen" Seeing tears running into your ears. De tyckte jag väldigt mycket om men utöver dessa verk vet jag inte mycket, så jag är inte beredd. 

Det lilla jag vet är delar av recensionen i P1:s Kulturradio; att utställningen bland annat handlar om konstnärens ryggproblem och svår smärta. Självklart ger det ledning men visar sig samtidigt vara ganska ointressant och överflödig information eftersom verken i sig är så starka.



Jag blir nämligen helt golvad. Utställningen gör mig lyckligt förundrad. Jag vill bara gå runt, ta in och och njuta. Jag behöver inget veta. Varken titlar, tillkomstår eller något om bakgrundshistorien. Verken i sig är fullt tillräckliga. Detta är en av de bästa utställningar jag har sett och jag har aldrig förut varit med om en lika självständig utställning.


Jag vet inte vad det två ståldörrarna, hopkopplade av en välvd horisontell ”stege”, handlar om? Den ena grundligt låst medan den andra är uppslagen med ett stort hål genom det grova stålplåten, som om en kanonkula hade passerat, och med ett avtryck av en greppande hand i något rött ler-aktigt material på dörrhandtaget.



Eller de sex äggringarna. Jag har ingen som helst aning om vad de handlar om. De är bara så väldigt bra. Lika fullkomliga i sig själva som formen på ett ägg. Och lika oväntat starka som äggskal. Självklara och suveräna i all sin enkelhet.


När jag hade sett mig mätt, nått fram till någon sorts mättnadskänsla, gick jag därifrån.

Jag har egentligen inte så mycket jag vill säga om den här utställning, utöver att den är suverän. Det har aldrig hänt förut. Så, bäste läsare gå och se! Missa inte! Hoppas du blir lika uppfylld som jag. 


Utställningen pågår t.o.m. den 14 januari 2018.

(Kanske kommer det en andra del på denna text. Ifall jag vill tillföra något efter att ha läst in mig.)

torsdag 23 mars 2017

Kultursidesskymning?

Konst är unikt på flera sätt, bland annat är den en av få kulturformer som man kan ta del av gratis. Eftersom konstutställningar vanligtvis inte har någon stor annons- eller marknadsföringsbudget blir dagstidningarnas konstrecensionerna viktiga för att nå ut. Men med jämna mellanrum utsätts tidningarnas kultursidor för nedskärningar.

Jag är en inbiten tidningsläsare, och särskilt kultursidorna är för mig något av en livlina. Så när Sydsvenskan, som jag har läst dagligen sedan jag flyttade till Lund på 80-talet, då och då genomför inskränkningar – då vädrar jag fara. Och blir en liten smula irriterad! För förändringarna har varit många, vissa till det bättre, andra till det sämre. Men inom vissa områden har förändringen haft en tydlig riktning.

Fram till för ett par år sedan har kulturen haft en egen del i tidningen. När den försvann befarade jag att tidnings-livet skulle bli tomt och innehållslöst. Men de dagliga 2-3 kultursidorna och de välmatade helgtidningarna visade sig kompensera bortfallet väl. I januari var det återigen dags för förändringar och då skrotades bl.a. Kulturlördags-delen. Jag har räknat sidor och jämfört. Den här gången är det framför allt konsten som det har snålats in på.

Nyordning
Sydsvenskans numera nedlagda Kulturlördag, som bestod av ett 15-tal sidor kultur och nöjen, har reducerats till ett minimum – två ordinarie sidor. Kulturlördag har i stället ersatts av den nygamla lördagsdelen Näringsliv. I Näringslivs-lördag hittar man sex sidor näringsliv, en sida Teknik & prylar och två sidor Bil & trafik samt några sidor Mat, som tidigare låg i Kulturlördags-delen. Dessutom hittar man som vanligt i lördagens A-del i Sydsvenskan en ekonomisida och tre sidor börsnoteringar, som ju också ingår i näringslivsområdet.

Något annat som också har försvunnit är den dagliga halvsidan med rubriken ”Oss Emellan Guiden” i Sydsvenskans A-del. Detta var ett unik och lättillgängligt kalendarium över dagsaktuella kulturevenemang. Här fanns både små och stora kulturhändelser samlade; både sådana som är gratis och sådant som kostar pengar, både evenemang som har en marknadsföringsbudget likväl de som inte har någon alls. 

Det dagliga kalendariet som numera är bortrationaliserat.

Varför tar Sydsvenskan bort denna idealiska, och skulle jag vilja säga demokratiska kultur- och läsarservice, som inte går att hitta någon annanstans, samlat på detta lättillgängliga sätt? För mig är det obegripligt. I den ”bästa av världar” borde det vara lika viktigt att rapportera om dagens kulturevenemang som börsnoteringar och TV-program, av samma skäl som SVT sänder Kulturnyheterna. Dessutom hade denna kulturguide ingen konkurrens från andra medier, varken lokala eller nationella, utan var med andra ord en USP – Unique Selling Point, det vill säga en liten men dock unik och högst lokal tjänst som inte går att hitta någon annanstans än i Sydsvenskan. Och som dessutom var ett viktigt stöd till det lokala kulturlivet eftersom notiserna där var gratis.
Denna utmärkta tjänst har Sydsvenskan alltså valt att plocka bort och ersatt med reklam! Hur tänker de? Är det bara ekonomin som räknas, både i börsen och på sidorna? Reklam ger en intäkt men inte kulturnotiserna. Men uppdraget som tidning är väl lite större än så?

Kultur och kultur
Den kultur på kultursidorna som har förlorat särskilt mycket på den senaste förändringen är konstutställningarna. Från att ha haft en fast sida i Kulturlördag, med både recensioner av stora och mindre utställningar samt de mycket läsvärda konsttipsen längst ner på sidan, har konsten inte längre något fast utrymme i tidningen. I stället kommer recensionerna än här, än där på de två ordinarie kultursidorna. Förutom enstaka längre artiklar, som även tidigare kunde dyka upp utanför Kulturlördagens konstsida. Varför väljer man att banta ner på konstutrymmet?

Kulturlördags konstsida.
Jag tror att Sydsvenskan gör en felsatsning. Som exempel på en annan prioritering kan man ta SVT:s nysatsningar. Höstens program Konstnärsdrömmar visade, förutom ett ”obligatoriskt” tävlingsmoment, vilket stort intresse och talang det finns bland amatörkonstnärer. Vårens nya serie Konsthistorier är en oerhört ambitiös och intressant serie som vänder sig både till den konstkunnige och till den som inte är insatt i konstens värld.

Mycket av såväl den historiska som samtida konsten har ju dessutom ett stort socialt engagemang. Detta beskriver Carolina Söderholm mycket väl i sin artikel om konstens möjlighet att fungera som ett verktyg i kampen mot miljöförstöringen: ”Men det är inte bara den akademiska världen som intresserar sig för konstens potential att närma sig samhällets utmaningar. Poeten och artisten Birgitta Jónsdóttir, framgångsrik ledare för isländska Piratpartiet, efterlyste fler konstnärer och filosofer bland samhällets styrande när hon i höstas gästade Skavlan i SVT. Genom sin förmåga att tänka utanför givna ramar menar hon att de kan bidra med nya perspektiv, på de områden där de som traditionellt haft inflytande gått bet.”

Carolina avslutar sin artikel med: ”Det är i förmågan att fritt välja sina uttryck, teorier och fält som dess [konstens] styrka ligger. Från sorgesång och räddningsfilt till sinnlig njutning, spetsforskning och väckarklocka.”

Den fria konsten”
Konst är dessutom en av få kulturyttringar som det ofta är gratis att ta del av. Utöver konstutställningar är det ju bara biblioteket som man inte behöver betala för att besöka. (Och på biblioteket finns Sydsvenskan där man tidigare dagligen kunde läsa om konstutställningar och andra evenemang i Oss Emellan Guiden.) Många konsthallar, museer och samtliga gallerier är gratis att besöka. Det är ganska unikt i dessa alltmer kommersialiserade tider. Man behöver inte ens en gång stå ut med reklam för att få gå och se på konst. Allt annat kostar, som t.ex. film, teater, dans och konserter, i alla fall för det allra mesta. (En inte helt ointressant detalj är att dessa kulturyttringar, speciellt film med sin ofta mycket stora marknadsföringsbudget, också ges ett stort utrymme på Sydsvenskans kultursidor.)

I dessa ”Trump-tider” är det ju knappast kulturen som bör bantas. Tvärtom menar jag att kulturen bör ges extra utrymme för att balansera och ge ett alternativt perspektiv på vår omvärld än de som styrs av globala jättar och/eller kommersiella intressen. Eller som Oscar Hemer uttryckte det i en krönika om Sydsvenskans förre kulturchefen Nils Gunnar Nilsson, vars kamp mot nedskärning av kultursidan under 1990-talet, Hemer menar handlade om ”kultursidans fortsatta funktion som forum för idé- och samhällsdebatt”.

Tankar om tidningars funktion, förutsättningar och framtid skriver också Andreas Ekström om i en artikel där han förespråkar en ny branschstandard. Han menar att det är nödvändigt att förtydliga tidningars budskap så att ingen kan ta miste på vad som är objektiv nyhetsförmedling respektive åsiktsförmedling i form av recensioner, ledare, debatter m.m. En av bakgrundsfaktorerna för behovet av en såpass väsentlig utveckling av tidningen skriver han är: ”Vi är med full fart på väg in i ett pr- och reklamsamhälle, där det går tio ”informatörer" på varje reporter, och där medieträningsbudgetarna ständigt ökar.”

Men det är en speciell omständighet som jag fastnar för. När här en av Sydsvenskans egna journalister skriver om en problematisk situation och en nödvändig utveckling av tidningen så gör man det på kultursidorna. Man beskriver en hotbild mot tidningsmakeriet på just de sidor som man samtidigt skär ner! Återigen, hur tänker Sydsvenskan egentligen?
Jag tycker mest det verka påminna om någon form av självskadebeteende.

…...........................................

PS.
Som den kultur-förkämpe jag är, som dessutom försöker följa devisen ”Gråt inte – forska”, har jag även skickat en version av denna text till Sydsvenskans ansvariga utgivare Pia Rehnquist. Hennes roll är ju givetvis att försvara de förändringar som Sydsvenskan genomför och förtydliga dagslägets svårigheter ur Sydsvenskans perspektiv, men jag uppskattar att jag fick ett långt och utförligt svar.

Pia Rehnquist påtalade bl.a. att de numera publicerar fler artiklar om kulturevenemang på lokalsidorna. Om detta är en förbättring eller försämring för läsarna, jämfört med publiceringen på kultursidorna eller i en Kulturdel, kan jag i dagsläget inte avgöra.

När det gäller det slopade kalendariet ”Oss Emellan Guiden” var hennes svar konkret och därför återger jag det här:
Den digitala revolutionen innebär också helt andra utmaningar. Till exempel har vi de senaste åren haft mycket svårt att få information till "det händer"/guiden eftersom alltfler aktörer använder egna digitala kanaler för att marknadsföra sina evenemang. I slutet av förra året fattade vi därför beslutet att satsa våra resurser på att göra kvalificerad journalistik istället för ett kalendarium som ändå inte blev heltäckande eller ens informationsmässigt tillfredsställande.” (Mejlsvar den 15 mars 2017)

Det är sorgligt att få veta att det är brist på information till kalendariet som är bakgrunden till avskaffandet, när det är samordning och samarbete som ger störst effekt för alla!

lördag 17 december 2016

Gräsland vid havsband via nålens öga

Rapport från en broderi-sejour
Då.
Gräsmark.Vindilar och blomdoft. Tallsus och avlägsna fågelljud. Mjuk sandmark under bulliga moln, som tidvis låter solvärmen slinka igenom. Promenad över en vidsträckt matta av gräs och blommor; gulmåra, ängssyra, blåklocka, käringtand, trift, backtimjan och mycket mer. Och strax intill det ständigt brusande havet.
Luften är fri och här finns mycket luft och rymd över öppna vidder.


Alldeles invid vallen mot havet, i skydd av tallen, har konstnären Liz Nilsson spänt upp sitt låga, gula vinskydd. Vi är många som samlas, i gräset eller i låga strandstolar. Här finns frukost och fika men framför allt ett gemensamt intresse och en nyfikenhet. I centrum en picknick-duk överhopad med nålar, tyger, pennor, papper och broderigarn i mängd och i alla kulörer.

Men först en berättelse om vad man kan åstadkomma om man inte gör som syslöjdsläraren brukade tycka utan låter fantasin och lusten styra. Man kan och man får brodera hur man vill, berättar konstbrodösen Gunilla Hildén. För henne är broderiet en livlina. Med nål och tråd låter hon sina intryck få en egen och unik form, utan begränsningar. Som exempel och inspiration får vi ta del av hennes konst.

Även vi ska prova på att låta våra sinnesintryck omvandlas till teckningar av tråd på tyg.
Vi skickas ut på rekognoseringstur för att fokusera, inspireras, känna in strandheden och inhämta sinnesintryck från syn, hörsel, känsel, smak, lukt samt den övergripande känslan. Allt antecknas i var och ens lilla och gula ihopsydda häfte under respektive rubrik.

Efter att ha värmt upp våra nålar och fingrar på små miniatyrlappar släpps vi lösa att välja brodertyg: helvit, mönstervävd duk eller sådan med färgstänk eller tryck. Och såklart kulören på brodergarnet. Sedan tar det sin början: stora stygn och små stygn, konstiga stygn och fina stygn, okända stygn och prydliga stygn, under brodösernas djupa koncentration eller ivriga småprat.
Nålar träs, trådar klipps, tyget genomsticks. Dofter och ljud, hastig solvärme och den ständigt närvarande vinden som gärna vill leka med både gräs och garn. För det här är fältbroderi som inkluderar allt, eller inget. Valet är fritt.  
  
Förmiddagen avrundas med avslutningsord av Liz. Samtliga broderdukar samlas en kort stund, upphängda på vindskyddets gula markis – alster lika olika och personliga som sina skapare.
Testlapp samt strandbroderi.
Vi skiljs åt med en ny gemensam gemenskap från Beddinge Strandhed och med en nyupptäckt möjlighet att brodera fritt. Nöjd återvände jag hem full av sol och vind, inspiration, glädje och med ett minne från en mycket speciell sommardag.


Fältstudier av Beddinge Strandhed
Under några veckor i juli arrangerade konstnären och kuratorn Liz Nilsson fältstudier av Beddinge Strandhed. Med sin gränsöverskridande undersökning ville Liz väcka deltagarnas känsla för platsens själ och identitet, med utgångspunkt från hedens poetiska, historiska, biologiska och konstnärliga värden. Vid sju tillfällen genomfördes aktiviteter som workshops om färg och form, skrivande samt broderi; växt- och ljudvandringar; föreläsningar om ekologi och historia samt diskussioner och yogalektioner. Till sin hjälp hade Liz inbjudna gäster, experter inom olika professioner och volontärer. 

Liz tillsammans med några av Fältstudiernas deltagare.

Det övergripande temat var att undersöka sambandet mellan tillhörighet, place (plats) och space (fritt utrymme /öppen yta). Men Liz ville även stärka människors band till Beddinge strandhed genom att engagera dem som deltagare, både de boende och tillresta, i konstevenemanget som genomfördes på plats, utanför konstvärldens traditionella institutioner. Ytterligare ett mål var att stärka relationerna mellan Beddingestrands invånare och skapa en samhörighet genom att knyta deltagarna till varandra 

Att förstå den sociala kontexten är en viktig förutsättning då man genomför publikt engagerade konst, särskilt när den dessutom är platsspecifik. Detta har varit en av utgångspunkterna för Liz. Eftersom hon har tillbringat somrarna i Beddingestrand sedan barnsben är hon hemmahörande här och väl förtrogen med platsen.

 För undersökningen använde sig Liz av metoden deep mappig som hon hämtat från geografen Yi-fu Tuan och hans bok ”Space and place”. Strandheden undersöktes utifrån olika perspektiv som konst, ekologi, biologi och kulturgeografi, som förmedlades av de inbjudna föreläsarna. Men strandheden undersöktes också utifrån deltagarnas högst personliga sinnesintryck från platsen. Tillsammans med de nyvunna kunskaperna utvecklade detta upplevelserna och skapade såväl personliga som kollektiva upplevelser av platsen.

Tuans bok ”Space and place” handlar om platsers själ och identitet samt sinnesupplevelsernas betydelse för förståelsen av dessa. Tuan framhåller vikten av att fokusera på upplevelsen via ett sinne åt gången för att inte gå miste om platsens mindre framträdande aspekter. Enligt Tuan står place för trygghet och space för frihet, förklarar Liz och citerar Tuan: ”We are attached to one and long for the other”.

Projektets vindskydd fick därmed en speciell betydelse utöver det praktiska. Det blev till en plats, ett ”hem” för undersökningarna och en utgångspunkt. En trygg plats varifrån man kunde ta till sig strandhedens fria vidder samtidigt som vindskyddet skapade samhörighet. Enligt Tuan väcker speciella platser en längtan efter tillhörighet. Genom de olika aktiviteterna lyckades Liz locka deltagarna utanför komfortzonen och nya kontakter knöts; kontakter som också utvecklades till ett fältstudienätverk.

Fältstudierna av Beddinge strandhed avslutades med fältfest och en utställning på Galleri Estesia där det visades ett collage av texter, bilder, ljud och foton från projektets olik aktiviteter.
Dokumentationen utgör även ett mångfasetterat minnesarkiv som kan eventuellt kan fungera som utgångspunkt för framtida aktiviteter.

När konst är som bäst kan den fungera som en ögonöppnare och väcka betraktarens nyfikenhet. Detta är precis vad Liz Nilsons fältstudie av Beddinge strandhed lyckades åstadkomma, vilket framgår av en av deltagarnas kommentar:

Fältstudier awakened the childlike curiosity that lives within each one of us.




Mer information om Fältstudien hittar du här: http://faltstudier.com 
Se Liz film om projektet: https://vimeo.com/18485370

Liz Nilsson är en multidiciplinär konstnär baserad i Dublin och Sverige. För ytterligare information se www.liznilsson.com

lördag 26 november 2016

Trädgårdsdon och drömmar sent i november

 
Bronsgrodans bad.
Den bästa av novemberdagar är mild, stilla och med försiktig solljus som glimtar fram mellan blågråa skyar. För sådana dagar finns, även om de är korta. Såhär års går trädgården in i dvala, vintervilan och det händer inte så mycket. Tempot dras ner högst drastiskt. Kanske kan det upplevas som lite vemodigt, men även tillbakagång har sina fördelar. Och doftolvonen knoppar spricker och sprider sin väldoft redan nu.

När det inte gror och växer har man så mycket mer tid för att ta tag i mer långsiktiga projekt; åtminstone om man som jag älskar att vara ute. Det är en bra tid för att ta bort, ändra eller lägga till. Såhär års framträder strukturen så mycket bättre, och det är betydligt enklare att ta bort ett avlövat träd eller buskage än ett som står i full grönska. Som t.ex. rotskotten från krikonen, en gammal plommonsort, som i min trädgård kan sticka upp nästan varsomhelst och ofta på de mest olämpliga ställen. Eller att lägga ut ny singel.

En av mina favoritaktiviteter under vintern är stenletning. Eftersom jag bor i en relativt stenrik bygd
samlas stenar som plockats bort från åkrarna i rösen. Där kan man fynda. Mina favoritstenar är de platta, som är perfekta att använda som trampstenar, och de som är kantiga, nästan som om de vore helt eller delvis huggna. Det är väldigt kul att leta runt i stenhögarna. I trädgården använder jag dem som trampstenar i rabatterna eller singeln – för att det ska vara behagligare för nakna fötter. Även katterna uppskattar trampstenarna i singeln. De kantiga eller rundade använder jag för att kanta gångar eller rabatter.

Ett sedan länge påbörjat projekt med stenar är kirskålsrabatten. Eftersom jag är lite trött på kirskål tänkte jag försöka ersätta den med andra växter. Planen är en buskros och olika perenner. I höst har jag varit flitig och grävt upp kirskålsrötter. Jag räknar egentligen inte med att kunna övervinna kirskålen helt utan bara att få ett rejält övertag och ge den en så tuff match som möjligt. Ett enkelt och effektivt trick är att täcka jorden runt plantor med tidningspapper. (Ännu en fördel med att vara prenumerant.) 

Den, förhoppningsvis, fd kirskålsrabatten. Med katt.

För att få dagstidningarna mer hanterliga och formbara blöter jag dem först. När jag fått dem på plats runt plantan täcker man dem med ett tunt lager jord. Detta kriskåls- och ogrässkydd håller sig förvånansvärt länge. De kirskålsrötter som kan tänkas finnas kvar efter utrensningen tar sig garanterat inte igenom tidningslagret. Och är det någon som hittar en springa så är det bara att knipsa bladen. Utan blad klarar de sig inte i längden.

Kattfot, edelwiess o vattenspegel.
Bakom den före detta kirskålsrabatten finns en liten plats där det förr stod en oljetank. Där ska det i stället bli en liten sittplats inramad av vildväxande kaprifol, som behöver tämjas en smula, och ett bambubuskage. Bänken är redan på plats men ska kompletteras med ett stenbord, om jag får som jag vill. Men först måste ytan jämnas ut. Hela min tomt ligger i en sluttning och där oljetanken förr stod är marken delvis terrasserad. Jag har redan hittat den perfekta lösningen för att avgränsa den blivande sittplatsytan mot den lägre nivån, med ihåliga rektangulära betongblock. De här blocken fanns redan i gömmorna, mitt minimala garage är byggt av likadana betongblock. Det jag upptäckte var att om man i stället ställer dem på högkant blir det perfekta planteringskärl. Man tager vad man haver och ibland blir det helrätt.

Den första är redan fylld med grusblandad jord, för dräneringens skull, samt storbladig kattfot och
Kirskålsskydd.
edelweiss, som jag har planterat i höst. Nu är det bara att hoppas på att de klarar vintern bra. Den andra ska tätas i botten och få fungera som en vattenspegel. De sista två ska även de fyllas med växter. Vilka har jag inte riktigt bestämt än förutom att det ska vara någon form av stenpartiväxter. Ytan mellan kantstenarna och den något högre nivån där bänken står tänkte jag fylla ut med större stenar samt singel, som kullersten ungefär. Men jag grundar först med våta tidningar som skydd mot kvarglömd kirskål. Får väl se hur mycket jag hinner med. Men om vintern blir mild har jag gott om tid att dona och greja med mina stenar. Så frågan är vad jag ska hoppas på, vitt eller milt? Oavsett vilket så är jag lycklig som har en trädgård. Åtminstone för det mesta.





onsdag 12 oktober 2016

Lovvärd kvinnomakts- och sexhistoria med viss bismak

En onsdag i slutet av augusti besöker jag och dottern Skarhults slott för första gången för att se utställningen ”Älskare och älskarinnor. Njutning och åtrå under 500 år”. Vi har båda sett fram emot detta. Jag är särskilt intresserad av kvinnohistoria och dottern har precis börjat forska om erotisk litteratur, så vi är relativt insatta i ämnet båda två. Jag blir både glatt överraskad och lite besviken. Faktamässigt visar det sig vara katalogen som är den stora behållningen. Men där finns också ett stycke i katalogens inledning som skaver på ett högst obekvämt sätt.

I årets utställning har man till den fasta utställningen, som handlar om Skarshults erkända och inofficiella kvinnliga makthavare genom århundradena, utökat med nytt material på temat sex och sexuella relationer. Tillägg har dels gjorts i den permanenta utställningen ”Den dolda kvinnomakten”; dels har tre helt nya, mindre utställningsrum tillkommit.

Utställningens iscensättning är i sin helhet magnifik. Det är vackert, fantasifullt och spännande och de två scenograferna Eva Canebro och Maria Kullenberg har gjort en imponerande insats. Även de tre nya rummen är ambitiöst och vackert iscensatta på de olika temanen: Kärleksbrev, 1800-1960-talets sexualitet, samt Sex idag. Visuellt är utställningen lustfylld, däremot kan jag tycka att själva innehållet är lite väl magert. Det är mer kuriöst än belysande, vilket är lite förvånande eftersom det ju är ett brett och fascinerande ämne som borde kunna resultera i mycket spännande historia. Inte minst när det gäller 1900-talet som ju är den epok som vi har mest kunskap om. Men kanske är det också därför som den är svårast att greppa och sammanfatta?

I 1800- och 1900-talsrummet visas det upp olika detaljer ur sexualitetens historia som en av de första kondomerna och ”fransk film” från 1920-talet, det vill säga dåtidens porrfilm. Men det hade behövts en tydligare ramberättelse och något som gjorde historien mer levande eller personlig. Rummet på temat ”Sex idag” är än mer ytligt och sporadiskt, tantrisk sex, lite bondage samt ytterligare något. That's it. Denna del av utställningen känns mer som en ”lockvara”, att sex säljer är ju ett välkänt faktum.

Läsvärd historia i högt tempo
Då är katalogen betydligt mer innehållsrik, även om det här är snabba ryck. Det är mycket som ska hinnas avhandlas på 14 sidor. I katalogen illustreras de olika epokernas sexuella normer med verkliga personer.
Den frivola Cecilia Vasa
Som Gustav Vasas dotter Cecilia som var en ung, ogift kvinna som med besked revolterade mot 1500-talets krav på kyskt leverne. Historien fortsätter med drottning Kristina och hennes troliga affär med en hovdam. 1700-talet får personifieras av Stina Piper från Skarshult som, som ogift, hade ett relativt öppet förhållande med sin kusin. 1800-talet beskrivs med sin dubbelmoral, där kärnfamiljen var ett viktigt ideal och en av samhällets mest betydelsefulla hörnstenar, samtidigt som staten kontrollerade att de rikligt förekommande prostituerade, som stod till buds för de äkta männen att roa sig med, inte var smittade med könssjukdomar. Vidare nämns Selma Lagerlöfs brevväxling med sin älskarinna.

Men här ebbar det personliga, och även historien, i princip ut. Från Selma Lagerlöf blir det ett raskt kliv fram till en svenska synden i 50-talets film och 60-talets sexuella revolution. Därefter tas ett nytt 50-årigt skutt fram till sex idag. Lite mer än så borde ju 1900-talet kunna ha att bjuda på? Kerstin Thorvald hade till exempel varit ett utmärkt exempel på att dubbelmoralen fortfarande existerar, även under det frigjorda 70-talet.

Utan katalogens texter känns inte älskare/älskarinne-temat tillräckligt matnyttigt. Särskilt inte om man sett utställningen om Skarhults härskarinnor tidigare. Då tror jag tvärtom att man hade kunnat känna sig lite besviken, om man inte hade fått katalogtextens komplettering. Jag tror mycket hade varit vunnet om man hade skippat den samtida delen, även om jag förstår att beskrivningen av samtiden fyller en funktion för att visa på förändring. Men i så fall krävs det mer; de här penseldragen är alltför svepande. Jag hade hellre sett att man stannat kvar lite längre i 1900-talets historia.

Det mångkulturella som syndabock
Utöver historiebeskrivningen verkar det i det sexuella utställningstemat finnas ett annat budskap som tydligt presenteras i katalogens inledning – nämligen att vår sexuella frihet är hotad.

Med stort mod och hårt arbete har Sveriges kvinnor vunnit en sexuell frihet deras förmödrar bara kunde drömma om. Den frihet är nu hotad. Mångkulturen ifrågasätter dessa rättigheter. Sedan 2015 består Sverige av flera män än kvinnor, runt om i landet inför kommunala badhus könsseparerade badtider i [sic] och i Stockholm föreslås fritidsgårdar bara för flickor. Barnäktenskap, frånvaro av sexualupplysning och fysiska angrepp mot kvinnor i det offentliga rummet viftas bort. Våra rättigheter är inte längre självklara.” (s. 3 i katalogen till: ”Älskare och älskarinnor. Njutning och åtrå under 500 år”, Skarhults slott.)

Det är detta som skaver, på ett högst obehagligt sätt. För det är ju så att det är betydligt enklare att lägga skulden på den Andre – här i form av mångkulturen. På så sätt behöver man nämligen inte ifrågasätta eller förändra sina egna åsikter eller beteenden. Men det är högst sällan som strukturella problem är okomplicerade, entydiga och enkla; även om populistiska strömningar gärna vill få oss att tro det genom att hitta en syndabock och fokusera på ”enkla lösningar".

 

För ett par år sedan besökte jag Lunds Simhall. I damernas omklädningsrum var där ett gäng gymnasietjejer som precis hade avslutat sin lektion och nu skulle byta om. Samtliga dessa 16-17-åringar hade en omständlig procedur för sig när det skulle byta från bikini till vanlig bh. De satte bh:n utanpå den våta bikini-bh:n, som de sedan krånglade av sig utan att blotta brösten ett uns. En procedur som inte är så konstig på en offentlig badplats, men här? Förutom en tjej, som tog av sig sin bikini-bh, stod med naken överkropp några sekunder innan hon satte på sig den vanliga bh:n. Men det var tillräckligt länge för att en av hennes klasskamrater skulle hinna kommentera detta med: ”Snygga pattar!” Visst är de, svarade den halvnakna tjejen kaxigt. En eloge till henne. Detta hände i damavdelningens omklädningsrum år 2013!

Jag återfick en del av mitt förlorade hopp när jag gick in i duschutrymmet och möttes av ett gäng 9-10-åringar som glatt duschade helnakna. Men om de hade fått höra tonårstjejens kommentar om sin kompis nakna bröst, hur hade de reagerat då?

Nygammal prydhet
För det här med synen på nakenheten har ju med synen på sexualiteten att göra. 70- och 80-talets självklara topless är idag en politisk handling. Fotot i 70-talets bastureklam som visar hela glada familjen som helnäck badar bastu tillsammans är numera otänkbar. Eller synen på offentlig amning, som inte var något som helst problem när jag ammade mina barn för ca 20 år sedan. Ett tabu som verkar komma från det stora ”föregångslandet” västerut. Eller för att citera Pia Teleman, chef för kvinnosjukvården vid Skånes universitetsjukhus:

Vi har en ökande patientgrupp som vill att vi ska försnäva slidan på ett helt ofysiologiskt sätt eller helt ta bort deras inre blygdläppar. Det handlar framförallt om yngre kvinnor som påverkas av porren. De tror att de ska se ut så.” (Sydsvenskan 160927, del A s. 13)

Exemplen är många. Men att det skulle härröra ur ett mer mångkulturellt samhället är en grov förenkling. Mycket har rötter i ett ”helsvenskt” samhälle som är betydligt äldre än dagens mångkulturella. Det är inte mycket som är nytt under solen. Förändringar går långsamt och olika normer och ideal lever parallella liv. Epoker avbryts sällan abrupt och ideal kan komma tillbaka och blir på modet igen.

Jag tror på idén att betrakta oss själva och vår samtid med hjälp av historien. Att använda historien för att få perspektiv på vår egen samtid. Så, som helhet tycker jag att Skarhults-utställningen är intressant och ambitiös och har ett högst vällovligt syfte när den lyfter fram kvinnlig historia och sexualitet. Men när det gäller den moderna sexualiteten hade ämnet förtjänat betydligt mer utrymme och fördjupning. 


För foton och mer information om Skarhults-utställningarna, se här:
http://skarhult.se
 Hela artikeln med Pia Teleman:
http://www.sydsvenskan.se/2016-09-27/kvinnor-begar-att-fa-sina-underliv-stympade












måndag 27 april 2015

Om kroppen, ätande och Carl Lagerfeldt

Lionel Shriver & Niclas Christoffer – författare med insikt 
Jag läste nyligen en väldigt intressant bokrecension av Lionel Shrivers bok Store bror. Recensenten var Anna Hellsten på Sydsvenskan och hon framförde även egna, uppfriskande reflektioner om bantning och ätande. Boken handlar om en kvinna som hjälper sin enormt överviktige och hetsätande bror att återfå sin gamla vikt. Viktnedgången ger dock inte enbart det önskade resultat eftersom kroppen har förändrats på andra sätt, i och med att man hela tiden åldras. En annan, mindre positiv effekt är att broderns kalorijakt blir till en mission och fixering. Och som Anna Hellsten formulerar saken: Även den smala kroppen är en ihålig dröm.

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/ett-kammarspel-vid-vagen/

En författare som också skrivit om viktminskning är Niclas Christoffer, som utöver författare också är föreläsare, ståupp-komiker och utbildad skådespelare. I Som Zlatan fast bättre handlar det om bantning som spårar ur och blir till en sjuklig fixering vid vikt, träning och ätande. Boken är en ungdomsbok och den första delen i en triologi om unga som lider av psykisk ohälsa. Den andra boken heter Som James Dean fast snyggare och handlar om självskadebeteende. I trean Airtight är ämnet sexmissbruk och den kommer ut våren 2015. 

Niclas har själv varit fången av anorexi, bulimi och träningsmani. Från 13 års ålder och fram till 30-årsåldern, när han äntligen blev fri, var det sjukdomen som styrde och dominerade hans liv. Som ett exempel minns han exakt vad han åt innan han såg Titanic, eftersom den är 3,5 timmar lång och han var hungrig. I Niclas fall handlade det om att förbränna varje intagen kalori med träning. När han började på den fysiskt krävande skådespelarutbildningen var han tvungen att förlägga sina träningspass till kvällar och nätter för att hinna med. Med andra ord ett alltigenom sjukt beteende. Under utbildningen kom han också i kontakt med teatervärldens åldershets.

För tjock för Darin
Niclas böcker berör. Hans läsare kontaktar honom. Han träffar också många under sina föreläsningsturnéer i skolor. Och läsare som känner igen sig i hans berättelser vill anförtro sig till honom. Han berättar om en tjej vars största idol var Darin. Men hon ansåg att hon inte kunde träffa honom, då han var på idolbesök i hennes hemstad, eftersom hon tyckte att hon var för tjock.

Niclas fängslar men är inget plåster ;-).
Niclas är alltid noga med att hänvisa ungdomarna vidare. Han varken kan eller vill blanda sig i dessa unga människors problem, utan de behöver få professionell hjälp för att bli friska. För han anser att alla kan bli friska, och att det aldrig är försent. En början kan vara ”Frisk och fri”, som är en förening mot ätstörningar. Det egentliga problemet, enligt Niclas, är inte bantningen. Han har testat alla metoder och de funkar, man går ner i vikt. Problemet är att äta normalt. Niclas menar att man egentligen bör ha kontakt med en dietist för att hitta tillbaka till ett fungerande och normalt ätande.

Det är lätt att gripas av alltför stor fixering vid mat, kroppen och utseendet. Som ung och sökande är man extra utsatt. Men självklart spelar också omgivningen och det sammanhang man befinner sig i in.

Ingen går fri
Carl Lagerfeldt är 82 år. Det syns inte. I size zero-storlekarnas värld har han hittat en egen lösning. Eleganta skjortor med ultrahöga kragar, tuffa svarta skinnhandskar med ”avklippta” fingrar (så kallade torgvantar) och exklusiva svarta solglasögon är hans standardklädsel. Men en extremhög krage har också den fördelen att den döljer den åldrade, rynkiga kycklinghalsen. Med handskar ser man inte de skrynkliga, ådriga och kanske till och med åldersfläckiga händernas ovansidor. Och svarta solbrillor döljer effektivt gammelmansblicken. Och hepp, så har en högst personlig och karakteristisk stil skapats.

Mycket kan fixas med lyft och botox, men inte allt. (Ibland tar till och med han av sig solglasögonen – det finns bildbevis.) Ett återkommande råd är att dölja respektive framhäva. Det vet Calle, som i hela sitt liv jobbat med skönhet och mode. Han har alltid varit en mycket vacker man. Skönhet föder ofta fåfänga. Och även den vackraste åldras.

För kroppen kan man aldrig komma ifrån. Den är alltid med, antingen man vill det eller ej.

Men egentligen är det insidan som räknas. Det vet ju alla. Och under huden är det enbart funktion som räknas. Att hjärtat pumpar som det ska, levern renar, lungorna syresätter och så vidare, och så vidare. Så om vi kunde komma bort ifrån att mest se till ytans utseende, och att bearbeta denna, och i stället börja fokusera på funktionen – vad vi kan göra med våra kroppar – så tror jag mycket skulle vara vunnet, både för individen och världen i stort. Men kanske inte för tillväxten och konsumtionssamhället och tillväxten. För som Lionel Shriver säger: Det är meningen att vi ska vara hungriga.  
Och Niclas för ett linkande resonemang men tar det ett steg längre när han säger:  
Om vi trivs blir vi dåliga konsumenter. 
Det där, det tror jag med.

söndag 12 april 2015

Utan konstrunda i Ystad

Påskhelgen är över och även årets konstrunda, som pågick fram till den 12 april. Jag har aldrig varit där och kom inte ut på den i år heller. Jag tycker ju om att gå på utställningar och det verkar så trivsamt att kunna besöka olika konstnärer, men när jag får se deltagarlistan ger jag upp. Det är för mycket och för många för mig. Jag klarar inte av mängden. Dessutom finns det ju både den sydöstra, sydvästra, nordöstra och ytterligare någon konstrunda att välja mellan.

Jag vill ha lugn och ro när jag tittar på konst, absolut inte behöva trängas. Förutom vernissager då, som är en annan sak. Och så föreställer jag mig de små vägarna ute på Österlen, fulla av bilar med konstbesök i sikte, bilar överallt som parkerar än här, än där och glada och käcka människor som dräller runt; och då tappar jag lusten totalt. Men jag har ju aldrig varit där. Det är kanske inte alls så det är, utan bara i mina fördomar? 

Lena Mattsson fängslar.

Om du är som jag, och inte heller kom ut på någon konstrunda, så kan jag rekommendera en utställning som jag besökte helgen innan påsk, Varning för känsliga människor på Ystad Konstmuseum. Ystad Konstmuseum är en liten pärla. Vackra lokaler, bra saker för barn i museibutiken och en liten men naggande god permanent utställning. Vid närmare eftertanke är det faktiskt ett av mina favoritmuseer.

Utställningen Varning för känsliga människor är en samlingsutställning på temat livskris sammansatt av konstnären och kuratorn Ola Åstrand. Han deltar själv med fyra grafiska tryck Kraftverk där det ingår motiv av transformatorstationer, som alltid har fascinerat mig. Förbjudna och dödligt farliga, och därmed spännande, och på sitt sätt vackra med sina runda isolatorer av grönaktigt glas. Andra höjdpunkter är Lena Mattssons filminstallation The Unspeakable, om alltför tidig död, och Annika Liljedahls och Leifs Claessons skulpturer, för att bara nämna några. Både 14-åringen och 3-åringen gillade Mattssons film, även om de inte brydde sig om vad den handlade om, och hittade även andra verk som intresserade dem. Så ja, utställningen funkar även i sällskap med barn.
Elisabeth Moritz I stormens öga

Sammanfattningsvis är det en rik och spännande utställning om ett allmänmänskligt och ständigt lika aktuellt ämne. Det finns även en enkel katalog att köpa med sig hem som stöd för minnet, eller om man vill läsa mer. Jag är inte helt övertygad av psykolog Joanna Ethertons texter om verken, men å andra sidan tycker jag att det är ett bra och intressant försök.

Utställningen pågår fram till den 3 maj. Parkerar gör man precis utanför, eller promenerar de 200 meterna från pågatågstationen. Vill man fika mer än det lilla museicaféets biscotti kan man äta Wallander-bakelser på kondiset intill, eller något annat. Så om du också missade konstrundan – åk till Ystad och bli glad, utan påsk.

Leif Holmstrand Adjusted Babies

Foto (c): Michael Rosenberg 

Vill du bli  berörd på ett djupare plan – läs då Kristin Nords utmärkta artikel där hon intervjuar flera av konstnärerna:
http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/de-har-skapat-i-krisens-spar/